Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Åland 1854. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nödtvunget val mellan västern och östern, mellan
Frankrike—England och Ryssland, då skulle svårligen en enda röst ha höjts
för det senare alternativet. I själfva verket stod detta fullt klart
jämväl för kabinettet i Petersburg. Äfven om man ej fäste för
mycken vikt vid gamla tiders minnen, fanns det för mycket af
färska obehagliga erfarenheter för att någon politiskt vaken
svensk skulle stått att vinna för ett samgående med Ryssland.
De ryska försöken att få fäste vid Varangerfjord,
renbetestrakasserierna och ansträngningarna vid krigets början att vrida den
svenska neutraliteten till ett indirekt skydd för Ryssland — allt
detta talade sitt tydliga språk, men högre och tydligare ändå
talade befästningarna på Åland. Så länge den ryske grannen
ensam var en första rangens makt vid och på Östersjön, var
det för Sverige det oundgängligaste själfvärn att söka
förbindelse med dem, som hade intresse och förmåga att försvaga
dess position — motsatsen hade varit början till själfmord. Eller
som en talare i borgarståndet (G. Lallerstedt) under riksdagen
1856—58 yttrade på tal om novembertraktatens närmare
förbindelse med västmakterna: »För det beroende, hvaruti
novembertraktaten försatt oss till de västra makterna — — — — —,
hyser jag ingen fruktan. Så länge Tyskland är vanmäktigt,
finner jag tvärtom, att del endast är vid en sådan allians, som vi
kunna med fullkomlig säkerhet trygga oss».
Det behöfver knappast påpekas, huru detta läge formligen
utmanade till påtryckningar. Hade man i London och Paris eljest
hyst någon tvekan om vår situation, så sörjde den tidens
folkliga opinion för, att all världen fick en skarpt färglagd bild af
Sveriges politiska tendenser. Våra dagars mest
uppmärksammade uttalanden i ena eller andra riktningen verka skäligen
matta och ytterst försiktiga emot det oförblommerade språk,
som press, publika demonstrationer och talare inom riksdagen
då förde. Själfklart att vänstersidan — om denna moderna
term tillåtes — därvid ledde. Det var i själfva verket ej blott
alternativet för Ryssland, som efter dess sätt att se var uteslutet:
äfven neutralitetens fortbestånd var dömdt, det spordes
egentligen blott, när den rätta tidpunkten att öfvergifva den var
inne. När den engelska pressen pä eftersommaren 1855 i
samband med slutoperationerna vid Sevastopol började ett fälttåg
mot Sveriges neutralitet, med utläggningar att denna vore vida
mera till fiendens än till de allierades fromma, togs denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
