Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Åland 1854. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
faran för Sverige, så länge Åland vore ryskt. Svaret blef
emellertid undvikande: »The King said this was all very well, but
neither he nor his people required conquest, even of the Åland
Isles, whilst the neutrality of Sweden was secured. His position
was delicate, and he would remain as he was. It was true that
Russia was rather a formidable neighbour, but he did not know
how an alliance with the other Powers would mend his
position.»
Sammanhanget är tydligt: amiralen har gjort förespeglingar,
hvilka för hans rättframma uppfattning väl kunde vara lika så
goda som direkta löften, men konungen har fordrat formella
och bindande anbud för att ställa sig beredd till gentjänster.
Anbudet kom senare under samma sommar genom de
alliansförslag, för hvilka Emil Hildebrand redogjort i sin teckning af
Oscar I:s regering, men då dessa hvarken erbjödo det kraftiga
understöd för ögonblicket eller den framtidsgaranti, som
konungen ansåg nödvändiga, drogos de ut på längden utan resultat.
Medan de ännu sväfvade, sände Napoleon III
landstigningstrupper, i allt 10,000 man, under generalerna Baraguay d’Hilliers
och Niel till Öslersjön för att verkställa Ålands eröfring. Den
förre, som var expeditionens chef, hade enligt Canroberts
berättelse instruktion att meddela konung Oscar, »que l’Empéreur
désire, aussitôt qu’elles (= les îles d’Åland) seront prises, les
remettre entre les mains de ses anciens propriétaires»; för att
nå detta resultat vore Sveriges medverkan betydelsefullt. Denna
nya ouverture, som reellt knappast skilde sig från Napiers, fick
samma svar, blott tydligare formuleradt: ett verkligen
förmånligt alliansanbud vore konungen beredd att acceptera, men han
ville icke utan ett sådant öfvergifva sin neutralitet. Alltså, först
allians, sedan kooperation.
När Bomarsund kapitulerat (den 16 aug.) och Åland besatts,
gjordes för tredje gången ett erbjudande, nu efter nya direktiv
från Paris, kanske ock från London. General Baraguay
d’Hilliers sände till Stockholm en adjutant för att (fortfarande enligt
Canrobert) »erbjuda konungen vår eröfring med försäkran, att,
om han samtyckte att bevara den, expeditionskåren skulle
öfvervintra i Sverige och nästa vår följas af en hel armé.» Men
konung Oscar vägrade: »ce serait de suite une déclaration de
guerre de la Russie à la Suède». Det bör observeras, att Napiers
berättelse afviker i en viktig detalj. Han säger, att Åland borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
