Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Åland 1854. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huru västmakterna ville ha det, är tydligt, men hade verkligen
accepterandet af anbudet att då besätta Åland obetingadt
inneburit den brytning med Ryssland, som de önskade framkalla?
Det finnes från Krimkriget ett annat fall, så parallellt som
möjligt med detta, nämligen Österrikes hållning till
Donaufurstendömena Moldau och Valakiet. Rysslands besättande af
dessa (i juli 1853) hade gifvit närmaste anledningen till Turkiets
krigsförklaring. Österrike, som under hela kriget stod i en mot
västmakterna och Turkiet ännu mer utprägladt välvillig
neutralitet än Sverige, uppfordrade den 3 juni 1854 den ryska
regeringen, att utrymma furstendömena, och sedan detta i slutet
af juli s. å. efterkommits, besattes de omedelbart af österrikiska
trupper. Denna ytterst aggressiva åtgärd ledde likväl icke till
något afbrott af de formellt vänskapliga förbindelserna mellan
Petersburg och Wien. Visserligen var det icke här fråga om
ett erkändt ryskt territorium, men sedan ett sekel vid pass hade
Moldau och Valakiet betraktats och behandlats som en rent rysk
intressesfär, där Ryssland ej kunde tåla medtäflares ingripande.
Att Österrike icke blott afhyste ockupationen utan till på köpet
själft sökte försäkra sig om den dyrbara panten, till hvilken det
saknade hvarje spår af rättstitel, måste därför verka minst lika
fiendtligt, som om ett för Ryssland genom vapenmakt förloradt
område temporärt omhändertagits af den grannstat, hvilken där
hade de klaraste vitala intressen att bevaka.
Själffallet hade en viss risk förefunnits, ty Sverige var ju
icke, ej ens förstärkt med Norges resurser, militäriskt likvärdigt
med Österrike. Men Rysslands läge var så pass prekärt, att
dess regering säkert skulle i det längsta tvekat att förklara för
öppen fiende den, som kunde och själf ville betraktas som
neutral. Utom den aktiva stridskraft, som stod på fronterna å Krim
och i Kaukasien, bundos starka observationskårer längs
österrikiska gränsen, och trots Preussens relativa välvilja kunde det
opålitliga Polen omöjligen blottas på militär. Det borde ej ha
öfverstigit en klart målmedveten och samlad politiks kraft att i det
läget öfvertyga den ryska regeringen om att båda grannarnes
reella intressen egentligen var tjänt med, att Åland hölls af en
oafhängig neutral stat. Men det måste tillika erkännas, att det
nog brast betydligt i den oafhängiga neutraliteten. Våra alltför
otygladt ryssfientliga demonstrationer och de ytterst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
