Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Åland 1854. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonskenliga utrustningstjänsterna åt västmakternas flottor hade tillfogat
neutraliteten så pass grundliga luckor, att man nog i
Petersburg med verkligt fog kunnat reflektera öfver, om
krigsförklaringen skulle gjort särdeles stor ändring. Här var i själfva
verket den svagaste punkten för den politik, som läget kräfde
af Sveriges regering — ett belysande prof på de populära
manifestationernas våda.
Det kan naturligtvis också sättas i fråga, hvad som för Sverige
skulle ha vunnits genom en dylik ockupation. Österrikes
exempel synes därvid föga lofvande, ty fastän dess regering
berömde sig af att redan hafva sina vinster i fickan, nödgades
den likväl på fredskongressen i Paris plocka fram dem och nöja
sig med Donaufurstendömenas placerande under internationell
garanti.
På Pariskongressen vanns som bekant för Ålands del ett
något liknande arrangemang och detta utan vårt synliga deltagande.
Ett mindre resultat kunde väl ej under några omständigheter
ha ernåtts. Skulle äfven den användning af situationen, som
här påpekats, till sist blott ledt till de kända bestämmelserna
i Ålandskonventionen af den 30 mars 1856, hade åtminstone
icke funnits möjlighet att efteråt göra de i och för sig
fullständigt ogrundade inkast mot Sveriges formella rätt i Ålandsfrågan,
som så ofta framförts. För öfrigt, det är känd sak, att
åtminstone England gärna sett Ålands öfverflyttande till Sverige vid
fredsslutet, men att detta lätt kunde af Ryssland afvisas med
anmärkningen, att Sverige icke på något sätt deltagit i krigets
händelser. En verklig ockupation hade gifvit helt annan grund
både för Sveriges möjlighet att bli representeradt på
fredskongressen och att där få sina önskemål beaktade. Det är under
alla omständigheter klart, att Moldau-Valakiets periferiska
ställning till det österrikisk-ungerska landkomplexet icke tålde
någon jämförelse med Ålands urgamla geografiska, etnografiska
och historiska förbindelser med Sverige.
Lätt nog låta argument framföra sig för den teorien, att det
i alla fall var bäst som skedde 1854 och 1856. Möjligheten
däraf skall icke bestridas, ty på eventualiteternas område kan
allt sägas och motiveras. Men ett är, som under inga
omständigheter kan bestridas, nämligen att Sverige i augusti 1854 hade
sig erbjuden en dittills enastående chance att utan nämnvärd
risk taga Ålandsfrågans lösning i sin hand. Det är därjämte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
