Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Bolsjevikernas väg till makten. Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
revolutionär rysk tidning i Paris tidigare kände Leo Bronstein
(vanligen kallad Trotskij) var den mest bekante. I Petrograd klagade
arbetar- och soldatrådet bittert öfver denna brittiska
inblandning i Rysslands inre angelägenheter. Utrikesministern Miljukov
fann sig föranlåten att eftertryckligen protestera i London, och
därifrån meddelades mot slutet af april, att man visserligen
provisoriskt kvarhållit »vissa ryssar, som antogos vara i ryska
regeringens onåd», men att, sedan upplyst blifvit, att ryska
regeringen icke hade något att invända mot deras återvändande,
»personerna i fråga genast tillätos fortsätta sin resa.» Fram i maj
kunde alltså äfven Trotskij börja göra sin insats i det just då
som intensivast pågående politiska diskussionslifvet i Petrograd.
Han blandade därvid sin röst med Lenins i anfallen på »den
maskstungna officiella socialismen» samt kräfde liksom denne
en ny och revolutionärare tingens ordning än den, som den stora
massomhvälfningen skänkt Ryssland. Jämte Kamenev — liksom
Trotskij jude till börden; hans borgerliga namn är Rosenfeld —
organiserade snart Lenin och Trotskij den med
Zimmerwald-riktningen samverkande maximalistiska eller bolsjevikiska
flygeln af den ryska socialdemokratien till en faktor att räkna med
i det revolutionära Rysslands politiska lif.
Den nya gruppens politiska program hade Lenin redan före
sin afresa från Zürich med all önskvärd tydlighet klarlagt.
Interimsregeringen var för honom blott »en kommissionär för
bankirfirman England—Frankrike, ett medel till förlängning af det
imperialistiska folkmördandet». Ingen annan statsmyndighet
vore af nöden än »den omedelbara makten af beväpnade och
organiserade arbetare», och för krigets besegrande påyrkade han
följande taktik:
1. Soldat- och arbetarrådet som revolutionär regering förklarar genast, att
det i motsats till borgarklassen ej känner sig bundet genom några af tsarismens
fördrag.
2. Det publicerar genast alla dessa roffördrag.
3. Det föreslår offentligt alla krigförande ett omedelbart vapenstillestånd.
4. Som fredsgrunder uppställer det alla koloniers och alla undertryckta
nationers befrielse.
5. Misstroendeförklaring utfärdas mot alla borgerliga regeringar jämte en
vädjan till arbetarklassen att slå ned dessa regeringar.
6. De krigsskulder, som bourgeoisien gjort, betalas uteslutande af
kapitalisterna.
Det har sitt stora intresse att nu efteråt genomläsa dessa
programpunkter, ty de bära otvetydigt vittnesbörd om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
