Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Af O. Wieselgren - Dan Andersson: Svarta ballader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 LITTERATUR
för de andra vore det kanske skepparen Loritz, där han på källaren
Backi Vapen i en krets af lyssnande landkrabbor med stolthet talar
om sitt sjömanslifs bedrifter. Den bästa dikten i hela samlingen
handlar emellertid om potentater af högre rang än stockholmska
småborgare, där möta oss nämligen både Backus och Apollo,
nedstigna från Olympen för att på Djurgårdens klassiska mark, där de
fordom så ofta dröjde några timmar för att sprida glans öfver
Fredmans och Ullas dityrambiska fester, tömma en bägare dubbelt ol
och spela en olympisk kille med pilarna till Apollos silfverbåge som
insats. Sällan har en mytologisk burlesk ulförts med friskare lynne
och säkrare smak. Men den är icke diktad blott som ett alster af
en lekfull konstnärsfantasi, den har också sin djupare mening.
Siwertz liksom Österling håller verkligheten kär och är förvissad om,
att dikten måste hämta sin växtkraft ur lifvets egen mark, om den
ej skall flyta ut i ett väsenlöst intet; därför ger hans mytologiska
Djurgårdsbild i sin fantasirika realism så att säga nyckeln till hela
hans diktsamling och skänker den dess rätta perspektiv. Om någon
läsare, som Siwertz i sin Jilla inledningsdikt antyder, möjligen skulle
förarga sig öfver de »plumpa konterfej» han tecknat, bör han med
eftertanke läsa dikten om Apollo och Backus, så skall han säkerligen
förstå, hvad poeten åsyftat, och därigenom också lära sig fatta den
djupaste och egentliga andemeningen i hans dikter.
En egenartad och intressant diktarbegåfning är den hittills i
allmänhet för litet uppmärksammade Dan Andersson, som i år
framträdt med en diktsamling, betitlad Svarta ballader. För ett år
sedan utgaf han under titeln Det kallas vidskepelse en samling
berättelser från den trakt han företrädesvis skildrar, Värmlands
finnskogar, hvilken vittnade om obestridlig litterär begåfning. Särskildt
frapperades man af författarens skarpa blick för det primitiva
vild-markslifvets karakteristiska drag och hans förmåga att skildra
ödemarksfolkets vidskepelse och öfvertro utan att förfalla till vare sig
konstlad naivitet eller välvis öfverlägsenhet. För honom talar
ödemarken silt eget språk, hvilket han förstår och tolkar utan att
öfversatta det till någon slags Ådalspoesi. Särskildt ypperlig är hans
skildring af den gamle finske trollkarlen Karigo och hans hemliga
konster, som han lärt af djäfvulen, med hvilken han står i
hemligt förbund. En berättelse som Karigos underverk, där den gamle
medicinmannen skildras tydande människoöden i sin häxkiltel,
glömmer man icke. Det är ju gifvet, att mycket i Dan Anderssons
produktion ännu bär prägel af formell osäkerhet; men som sagdt hans
begåfning äro oomtvistlig, och säkerligen kan man vänta sig mycket
af honom, om han en gång kan samla sig till ett stort och
enhetligt verk.
De dikter som han senast offentliggjort ansluta sig i motiviskt
hånseende till berättelserna i Det kallas vidskepelse. Det är bilder
från ödemarken, tiggarvisor oeh trollsånger, formellt ej alltid
tillfredsställande men alltid burna af intensiv och äkta stämning. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
