Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 16. 1. 1918 - Aehrenthal och 1918 års Balkankris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOH H7
Äfven öfver spelet bakom kulisserna har ljus fallit, icke minst
genom den hetsiga pennfejd, de båda hufvudantagonisterna inför en
häpnande samtid utkämpade och hvars hufvudepisod egendomligt nog
förlades till en engelsk tidskrifts spalter. Åtskilligt har också
framstått i klarare belysning genom senare händelser och genom de
»af-slöjanden», som utgjort världskrigets skugga. En god sammanfattning
af hvad man f. n. vet finner man i en nyligen utkommen
monografi Graf Aehrenlhal. Sechs Jahre äusserer Politik
Öster-reich—Ungarns af Berthold Molden (Stuttgart, DeutscheVerlagsanstalt
1917). Den ger naturligtvis den österrikiska versionen af hvad som
verkligen händt, men i så pass hofsam och väl dokumenterad
förrn, att man utan fara för större misstag kan fastställa
hufvud-linjerna.
Först och främst faller då i ögonen, att näppeligen någondera af
de båda hufvudmolståndarna genom läggning eller föregåenden syntes
förutbestämd för sin roll i den skarpaste rysk-österrikiska motsätt
ning på årtionden. Aehrenthal tillhörde den konservativa skolan
bland Österrikes diplomater med rötter i den sedan Metternich tradi
tionella habsburgska politiken, i och för sig väl närmast stämd för
den konservativt försiktiga politik, som fann ett uttryck i Bismarcks
tre-kejsar-entente. Han hade tillbragt större delen af sin tid som diplomat
i Ryssland, först som ambassadråd, sedan som ambassadör, och hade
inlet af den principiellt betonade ryssfientlighet, som sedan 1848—49
års händelser plägat utmärka ungerska statsmän. Det var
Donaumonarkiens mécessités permancntes», icke temperament och
åskådning, som ställde honom i motsättning till Ryssland.
Isvolski tillhörde från början icke den panslavistiska skolan,
koketterade snarare med vissa liberala och upplysta tänkesätt, ehuru han
ej helt försvurit sig till de utprägladt anglomana kretsarna, såsom
Miljukov och, under sitt senare skede, Sasonov. Men djupt bekajad
med den ryska diplomatiens skrupelfrihet i valet af medel, ägde han
i sin lätt sårade fåfänga ett lynnesdrag, som med fördel kunde
utnyttjas af dem, som önskade fiska i grumligt vatten.
Sådana funnos — icke bara i Ryssland. I det som framkommit
rörande det diplomatiska spelet från dessa år finnes åtskilligt, som
tyder på att ej få af trådarna i det nät af ränker, som spändes öfver
Europa och flera gånger förde det till randen af ett världskrig,
tvinnades af sir Arthur Nicolsons skickliga och erfarna händer. Denne
hänsynslöse och slipade diplomat var under den första Bulkankrisen
ambassadör i Petersburg, och man behöfver inte tro allt hvad hans
tyske kollega grefve Pourtalés inberättat om hans hållning för att få
ett lifligt intryck af huru illa han på denna vikliga plats måste ha
motsvarat sin suveräns, Edward the Peacemakers, af alla brittiska
krön-vittnen fulltygade freds- och utjämningspolitik. Han blef ej heller gammal
på posten i Petersburg utan flyttades till den inflytelserikaste platsen
inom Foreign Office.
Den bosnisk-herzegovinska frågans tidigare utveckling, sådan vi
numera kunna öfverskåda densamma, visar bäst huru utomordentligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
