Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 16. 1. 1918 - Aehrenthal och 1918 års Balkankris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 DAGENS FHAGOH
klen särskildt Rysslands rättstitel var, när det gällde att inlägga
gensagor mot den österrikiska annexionen. Genom Reichstadt-aftalet och
den därtill sig anslutande militärkonventionen i Budapest, numera
tämligen väl kända genom Wertheimers Andrassy-biografi, hade
Ryssland med Bosnien och Herzegovina köpt Österrike-Ungerns neutralitet
i sina mellanhafvanden med Turkiet. På Berlinkongressen hade
Donau-monarkien fått de båda ländernas besittning ytterligare bekräflad och
därtill fått anslutning af öfriga stormakter, äfven England — det var
lord Salisbury, som framställde det förslag, som tog form i
kongressaktens tjugo femte artikel. Jå, Ryssland gick ända därhän att
för-plikia sig att ej framställa någon invändning, därest Österrike-Ungern
besatte Novibazar »lika slutgiltigt) som det öfriga
Bosnien-Herzego-vina. Att den i och för sig egendomliga ockupationsformen valdes,
liksom att den af Hanotaux för första gången publicerade förklaringen
af den 13 juli 1878 rörande fortvaron af sultanens
suveränitetsrättigheter afgafs, berodde på Österrike-Ungern själft — dess ledande
statsman Andrassy torde därvid ha ledts dels af önskan att ej mer än
nödigt försvåra förhållandet till Turkiet, dels af hänsyn till den
opposition, som inom Donaumonarkien framträdde mot införlifningen af
ytterligare slaviska element. Att ockupationen af stormakterna afsågs att
gälla sinc die, därom kan intet tvifvel råda. Enligt hvad M oiden
framhåller, träffades 1881 mellan Ryssland och Donaumonarkien en
öfverenskommelse, hvarigenom Ryssland samtyckte till ockupationens
förvandling till annexion, mot det att den andra parten gaf sitt bifall
till Östrumeliens förening med Bulgarien och utlofvade sitt stöd åt
Rysslands uppfattning af en stridig punkt i Dardanell-fördraget Den
sålunda ingångna uppgörelsen räckte till 1887, ehuru Österrike-Ungern
af vissa — yttre och inre — politiska skäl ej begagnade det ryska
medgifvandet. Så mycket om frågans tidigare historia.
Hvad som emellertid i det afgörande ögonblicket särskildt
försvårade Isvolskis ställning var, att han själf i ett i juli 1908 till
Ball-platz öfverlämnadt memorandum väckt frågan på tal och ställt i
utsikt en annexion — naturligtvis mot skäligt vederlag. Den synpunkt,
som därvidlag föreslafvade den ryske statsmannens handlingssätt, torde
varit angelägenheten af att ej alldeles släppa kontakten med
Habs-burgmonarkien inför de väntade förändringarna på Balkanhalfön. Vid
det sammanträffande mellan Aehrenthal och Isvolski, som i sept. s. å,
ägde rum på dåvarande ambassadören i Petrograd grefve Berchtholds
gods Buchlau i Böhmen, dryftades frågan på grundval af det ryska
förslaget. Hvad därvid förhandlades känna vi — utom genom de
artiklar i Fortnightly Review (190’.)), hvarpå ofvan häntydls — äfven
genom en framställning af den berömde österrikiske historikern Friedjung.
Isvolski synes där ha afgifvit en förklaring, att Ryssland ej skulle
betrakta en annexion af Bosnien—Herzegovina såom en mot sig riktad
handling. A andra sidan medförde han från Buchlau en österrikisk
förklaring, att man vid Ballplatz, därest öfriga fördragsparter gingo
med, ej skulle motsätta sig en ändring af Dardanellfördraget, som
tillät ryska krigsfartyg passera Sunden, dock i sådan tidsföljd att aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
