Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 16. 1. 1918 - Förlusten af det svenska Åland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
invånarnas svenska sinnelag tog sig uttryck, hade förjagat inkräktarne
och återfört ön under riksregeringen. Sedan hade Gustaf IV Adolf
länge haft sitt högkvarter på Åland, och vid statshvälfningens utbrott
stod där v. Döbeln, fast besluten att följa konungens order om öns
försvar till det yttersta. Huruvida han kunnat lyckas, lär numera
svårligen kunna bedömas; revolutionsregeringen gaf honom emellertid
en befallning att retirera, som han harmsen följde, och därmed blef
öarnes ockupering genom ryssarne ett faktum, som sedan menligt
inverkade vid fredsunderhandlingarna. Det hör emellertid till historien, att
flere af det ryska befälet alldeles ej voro förtjusta i företaget, som
de, i händelse af islossning, befarade skulle afskära dem från
förbindelserna bakåt. Det hör också till historien, att dittills i ryska
fredsförslag ingenting nämnts om Åland; nu åter framkom för första
gången krafvet på att Sverige vid en fred skulle afträda äfven de
åländska öarna. Och när kort därpå den ryske ministern Alopæus,
hvars stämplingar i Stockholm före och vid krigsutbrottet numera
äro så bekanta, åter sändes dit för att sondera, lät regenten, hertig
Karl, som bekant locka sig till erkännandet att hela Finland borde
betraktas såsom förloradt och hans utrikespolitiske rådgifvare,
hofkansleren Lagerbjelke, till resonnemang om huruvida Ryssland borde
äga rätt att befästa de åländska öarna d. v. s. till yttranden, som
— för första gången från svensk sida — förutsatte äfven deras
afträdande. Själffallet försvårade den svenska ledningen därigenom i
högsta grad för sig möjligheten att bevara öarne.
Ett andra missgrepp i frågan begick regeringen, när den så klent
som skedde skötte den militära kraftansträngning — expeditionen till
Västerbotten — som skulle förskaffa oss en bättre fred och som bort
utsträckas äfven till Åland.
Slutligen kommo felgrepp under själfva fredsförhandlingarna. Icke
från underhandlarne själfva, Stedingk och Skjöldebrand, som i det
längsta kämpade energiskt för sin goda sak, men från deras
hufvudmän, regeringen här hemma. Dels felbedömde man den allmänna
europeiska situationen och hade ingen föreställning om, huru ifrigt
Ryssland själft åstundade freden, hvilket bort åt svensk uthållighet
ge åtskilligt spelrum. Dels stirrade man sig blind på de förmåner
man trodde sig kunna påräkna i väster genom valet af den danske
befälhafvaren i Norge, prins Christian August, till svensk tronföljare;
blefve det blott fred, skulle han komma och taga Norge med sig;
ropet om »snar fred och snar succession», om »fred, successor, Norge»
o. s. v. öfverröstade hänsynen till rikets säkerhet i öster, och
underhandlarne i Fredrikshamn fingo order att i nödfall släppa både
Åland i öster och Västerbottensgränsen i norr. Så undertecknades
den afträdelse af Åland, som, enligt en af underhandlarnes
(Skjöldebrands) egna ord dock »var nyckeln till Stockholm och till hela
Sverige», och genom hvars »besittning, där ryssarne utan tvifvel skola
starkt befästa sig, de bli i stånd att föreskrifva oss lagar till och
med i fredstid». »Bättre att dö med vapen i hand än att sluta en
sådan fred», hade därför ock varit hans mening. Ledningen här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
