Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 16. 1. 1918 - Förlusten af det svenska Åland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemma åter sökte trösta sig med förhoppningen att snart
konjunkturer skulle uppstå, då det förlorade skulle kunna återvinnas.
De ryska befästningsplanerna läto ej vänta på sig; redan i oktober
1809 voro de å bane, och året därpå utstakades platsen för
Bomarsunds befästning.
Hvad Åland beträffar och eventuellt också andra delar af Finland,
yppade sig emellertid snart äfven utsikter till att återvinna dem.
Måhända icke så mycket genom Napoleons upprepade anbud om
Finland, därest Sverige ville stödja honom, då han 1812 planerade
sitt stora fälttåg mot Ryssland, ty starka skäl kunde i Sverige tala
mot att ställa sig på den sidan i konflikten. Men när i augusti 1812
kronprins Karl Johan kom till Åbo, tillkallad och efterlängtad af den
väntande tsar Alexander, som begärde råd och hjälp, hoppades
svenskarne lifligt, att åtminstone någon del af det i Fredrikshamn
afträdda skulle återförvärfvas, och kronprinsen har framställt förslag
i denna riktning. Det torde icke lida något tvifvel, att tsaren också
stod i begrepp att återlämna de åländska öarna, då emellertid hans
ryske rådgifvare afrådde honom och kronprinsen lät sin fordran
falla. Den franskfödde marskalken saknade förutsättningar för att
se frågan såsom en infödd svensk och tvekade att på detta sätt
begagna den nye bundsförvantens trångmål. I stället för Ålands
afträdelse insattes i Åbotraktaten — ett lån till Sverige i penningar
eller spannmål. Så förlorades för andra gången »nyckeln till
Sveriges hufvudstad».
Artikeln Åland 1854 i detta häfte belyser en tredje gång, då ett
tillfälle till återförvärf af Åland försuttits.
Vår egen tid har oförmodadt ställts inför ett fjärde. Läget är
sällsynt gynnsamt. Hela världen ropar högt om små folkgruppers
rätt att lefva sitt eget lif och söka sin nationella anslutning, där de
känna sig mest hemmastadda. Ålands egen svenska befolkning tvekar
icke i valet utan vill söka sig till det land, dit den sedan årtusenden
hört, frånsedt ett sista vidrigt sekel. Faran af Åland i främmande
hand har framträdt såsom aldrig tillförne. Man kan tryggt förutsätta,
att de allmänna konjunkturerna vid Östersjön äro lämpligare än
någonsin för en sådan sakernas utveckling. Från Sveriges folk skulle
härigenom lyftas en tung börda, som länge förmörkat dess
framtidsutsikter. Det enda afgörande hinder, som återstår, skulle vara, så
underligt det låter, en famlande och tvekande viljelöshet hos några
svenska regeringsmedlemmar. Men är det möjligt, att något sådant
skulle vara motiv nog för att det stora tillfället förspilldes?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
