Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Två böcker om kristendomen och kriget. Af Adolf Ahlberg - E. Linderholm: Kristendomen och kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 LITTERATUR
äfven de nationella värdena stundom nyttjats på ett sätt, som
kommit förgudningen nära, måste också erkännas. Att beklaga är, att
detta symptom visat sig äfven i de religiösa kretsar, där man bort
ha en vidare syn. v
Emellertid går författarinnan i sin ifver att opponera mot en
ensidighet öfver till en motsatt. Staten tyckes för henne vara endast
»den store egoisten», som kräfver öfvermänskliga offer för sina
ändamål och förnedrar individerna till viljelösa redskap för sin vilja.
Att offertanken, när fråga är om staten och folket, skulle ha något
berättigande, synes hon inte vilja medgifva. Och dock är det
obestridligen medvetandet om att offra sig för ett högre värde — för sitt
land och sitt folk — som hållit mången kristen soldat uppe under
striderna. Det är väl inte blott — såsom författarinnan tyckes antyda
— de djuriska instinkternas öfverhandtagande, som gjort det möjligt
för människor att uthärda i kriget, hur mycket dessa instinkter än
må ha väckts till lif under striderna, utan det är också mänskligare
känslor, som behärskat de stridande. I ett bref till en kristlig tysk
tidskrift talar en kristen student, som f. ö. mycket starkt kände
disharmonien mellan kristendomen och kriget, just om offertanken
såsom något, som gett honom och andra likatänkande en viss lättnad
i den eljest fullständigt sönderslitande gärning, han utöfvade som
soldat.
Det mål kristendomen — enligt Ellen Key — måste ställa upp, när det
gäller förhållandet mellan individerna och folken, är freden. Äfven
klokheten bjuder människorna att sträfva mot det målet. Och —
framhåller hon — det blir nog inte den varma kärleken utan den
kalla beräkningen, som kommer att genomdrifva en internationell
sammanslutning för freden. För att nå freden vill författarinnan
dock inte gå den väg, antimilitaristerna slagit in på —
värnpliktsvägran, kraf på omedelbar afrustning e. d. »De som vilja, att vi i
dessa vargatider skola kasta våra vapen, drömma om en
människotyp, som ännu icke finnes». Det är inte de anarkiska principerna,
som de vetenskapliga pacifisterna förorda. Hvad man sålunda —
enligt författarinnans mening — måste arbeta på, är bildandet af
nya rättsformer, i hvilka man kan flytta in, när man öfverger de
gamla. Någon samhällsbildning, som uteslutande skulle hvila på
kärlekens grundsatser, tror hon dock inte på. I samhällets lif liksom
i individens kommer alltid egoismen att vara en makt. Det gäller
blott att få den rätta föreningen mellan själfhängifvelse och
själf-häfdelse. Hur denna förening praktiskt skall förverkligas, går hon
inte närmare in på. Botpredikanter ha i alla tider nöjt sig med att
peka på de stora målen. O’ch Ellen Key gör intet undantag härifrån.
Material till fördjupande i de frågor, som väckts till lif vid
läsningen af Ellen Keys bok, ger docenten E. Linderholms arbete
Kristendomen och kriget (Sthlm, Norstedt, 1916, kr. 4:50 en bok
på 350 sidor). Framställningen är bred, och upprepningar förekomma
inte så sällan. Men man förlåter förf. både omständlighet och
upprepningar för den sakrika och intressanta framställningen. Det är inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
