Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Två böcker om kristendomen och kriget. Af Adolf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 LITTERATUR
värdesättning: staten — det är äfven här fråga om det romerska
riket — är den onda världsmakt, som de kristna endast ha att fly.
Intressant är förf:s uppvisande af hur de båda tankelinjerna gå
igenom hela kristenhetens historia ända till våra dagar och hur de
olika uppfattningarna påverkat frågan om en kristens ställning till
kriget. Långt ifrån att som Ellen Key se endast affall från sanningen
i den kristna kyrkans närmande till staten under den gamla tiden
— »en kompromiss mellan staten och kyrkan, genom hvilken Jesus
för andra gången förråddes» — framhåller Linderholm, att den blott
negativa ståndpunkten till stat och kultur i längden skulle varit
ohållbar för kyrkan. Den positiva ställningen till dessa var blott ett
upptagande af den nya uppgift, som kyrkan genom historiens gång
ställts inför.
Vi ha i det föregående påpekat det mål, som enligt docenten
Linderholm bör vara det kristna, när fråga är om kriget. Det är
utvecklingen af den internationella rätten, så att kristendomens
grundsatser också här tränga igenom. Men innan detta mål vunnits, hur
skall en kristen med sin kristna öfvertygelse kunna förena sina
nationella plikter? Och hur skall han framför allt komma till rätta
med kriget såsom en hemsk verklighet att för närvarande räkna med?
Förf. afvisar med rätta alla försök till lösning af frågan, som gå
ut på att sätta kriget i relation till kärleksbudet — försök, som en
Augustinus och en Luther vågat sig på. Enligt denna lösning vore
kriget med dess fasor i sista hand att anse såsom en yttring af den
kristna kärleken. Det blir — framhåller förf. — blott tomma
paradoxer och halfsanna eufemismer. Och hviken otrolig själfgodhet
skulle det inte vara hos ett folk och dess regering att våga anse
sitt krig såsom en kärlekens aga och tuktan mot ett annat folk i
följd af kärlekens plikt!
Däremot kunna och böra vi sätta kriget i relation till rätten, hvars
sedliga principer äfven vi måste anse förenliga med kristendomen, äfven
om rätten alltid i viss mån har tvång till sitt förfogande. Liksom
den enskilde har nödvärnets rätt, när lifvet hotas eller andra
betydande värden stå på spel, gäller detsamma också om staten. Att
offra sig för sitt hem och sitt land är då — framhålles med
rätta — i öfverensstämmelse med kärlekens grundsats, med Kristi
ande. Kristus har sagt det ordet, att ingen har större kärlek än
den, att han låter sitt lif för sina vänner. Från kristen synpunkt
är detta offer lika berättigat som att offra sig för en stor idé, för
ett vetenskapens eller människokärlekens verk eller som att i
farliga yrken dagligen och stundligen vedervåga sitt lif. Krigets
dödande är endast en oundviklig följd af nödvärnsrättens
användning mot angriparen, som då får röna sanningen af det ordet: »De
som taga till svärd, de skola ock förgås med svärd!» Alltså endast
till själfförsvar är kriget tillåtet.
Men huru komma till rätta med den motsägelse, som i större
eller mindre grad alltid förefinnes mellan den individuella etikens
kraf och de etiska grundsatser, som komma till synes i den sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
