Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 5. 3. 1918 - Statsuppgifterna och deras bärare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 DAGENS FRÅGOR
statstjänsten och öfvergå till näringarna. Det kan svårligen tänkas
en utveckling, som är mera ägnad att göra illusorisk den reglerande
och öfvervakande myndighet staten för hvarje år allt mer gör anspråk
på att utöfva gent emot de privata företagen. De senare få nämligen
på detta sätt chefer och andra högre befattningshafvare, som icke
blott äro statens representanter andligen minst sagdt vuxna; de känna
sig också socialt minst jämbördiga med dessa, och de kunna på grund
af sin föregående verksamhet i statens tjänst utan svårighet finna de
vägar, hvarpå statens öfvervakande verksamhet kan afvärjas eller
neutraliseras. På så sätt blir statsingripandet i stor utsträckning en
chimär, jå, man kan ibland rent af få hålla till godo med att det
bringas att tjäna just de mäktigaste bland de privata intressen, som
det varit satt att hålla inom marginalen.
Få dessa förhållanden utveckla sig, kommer bland annat också de
nuvarande styrandes gryende tendens att införa »the spoils’system»,
d. v. s. att göra statsförvaltningen till en partipolitisk jaktmark, att
förfela sitt närmaste syfte, samtidigt med att den blir ytterligare ett
hufvudmedel att fördärfva statsverksamheten. Ty statstjänsterna bli
så litet eftersökta, icke blott att kvalificerad! folk gladeligen afstår dem
åt personer, hvilkas meriter bestå i partitrogen »Gesinnungstuchtigkeit»,
utan t. o. m. att dessa senare känna sig rent af göra en uppoffring genom
att öfverge sin privata näring, om den eljest haft något af värde att
bjuda dem. Af hvad beskaffenhet de nya statstjänarna då bli, kan
rnan utan starkare fantasi föreställa sig.
Man står alltså här inför ett ovanligt slående exempel på en politisk
utveckling, som förstör sitt eget ändamål, en tendens som begär
ständigt mer af staten och sätter staten ständigt mindre i stånd att fylla
sin uppgift. Men långt svårare än att peka på skadan är att finna
botemedlen, och de kunna i hvarje fall ej mer än antydas här. Den
första slutsatsen måste obetingadt vara, att staten bör hålla sin
verksamhet inom gränser som bestämmas af dess organs förmåga att
fullgöra uppgifterna på ett för folket gagneligt sätt. För det andra är
det emellertid en oafvislig nödvändighet, förestafvad icke af
medlidande utan af statens uppenbara intresse, att löneförhållandena ordnas
i något slags rimlig proportion till hvad det enskilda näringslifvet
betalar; och därvid går det af samma skäl helt enkelt ej an, att
lönehöjningarna begränsas till lägre tjänstemän, då det just är i afseende
på chefsämnena som konkurrensen från andra verksamhetsområden
ter sig mest öfvermäktig. Allt detta skulle i hög grad underlättas,
om svenska staten kunde bekväma sig till den utväg, hvilken är lika
klart genomförd i England och Frankrike som i Tyskland, nämligen
att skarpt skilja på högre och lägre tjänstemän, befria de förra från
att börja på ämbetshierarkiens lägsta trappsteg och förbehålla de lägre
befattningarna åt personer i helt annan social ställning, civilanställda
underofficerare o. s. v. Endast på vägar sådana som dessa kan staten
räkna på att i större utsträckning få behålla personer, som ha förmåga att
göra sig gällande på andra områden men ej äro vare sig tillräckligt
rika eller tillräckligt ideellt eller asketiskt lagda att frivilligt afstå på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
