Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 5. 3. 1918 - Statsuppgifterna och deras bärare - Försvaret inför 1918 års riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 137
en gång från de materiella förmåner och från den större själfständighet
dessa områden erbjuda. Men orn — för det tredje — tendensen att
begagna statstjänsterna som partibelöningar ej afvärjes från
begynnelsen, så förlorar staten till sist också den grupp af tjänare, som i
dess uppgift att vara en makt öfver de privata intressena och
partistriderna ser något, hvaråt en man kan ägna sina bästa krafter utan tanke
på materiell vinning och personlig ära.
Allt tydligare afslöja sig de utöfver de egna
gränserna syftande tendenserna i den ursprungligen
så fredsälla bolsjevismen, och samtidigt borde litet hvar kunna
konstatera, hvilka faror för staternas framtida lugn som gömmas under
nationalitetsprincipen i dess moderna form, den vackert klingande
tesen om »folkens själfbestämmanderätt». Så att inte ser det
lofvande ut ens efter världskrigets slut för den af regeringen då i
utsikt ställda »begränsningen och anpassningen af vårt lands
försvarsanstalter efter folkets bärkraft och den fredliga kulturens behof».
Hastigare än man kunde trott har också inträffat hvad man ännu
i höstas (jfr denna tidskrift 1917, sid. 517) knappast vågade tänka sig
annat än som en kanske aflägsen framtidsmöjlighet — den stund
då tillvaron af ett starkt Sverige skulle kunna innebära räddningen
för stycken af det sammanstörtande ryska väldet. Om en svensk
regering med mod att handla och vilja att leda i rattan tid låtit
Finlands rödgardister och Rysslands revolutionära styrelse förstå, att
upprors- och invasionshorder i Finland skulle riskera att möta svenska
trupper, hade den nordiska historien sannolikt besparats de
ohyggligheter som fläckat dess senaste blad. Tillfället blef ej begagnadt. Men
så mycket är i alla fall obestridligt, att möjligheten af en framtida
situation, där Sveriges maktmedel skulle kunna på ett afgörande sätt
utöfva ett både för oss och för kulturen gagnerikt inflytande, framträdt
i fullt konkret gestalt. Låt vara att denna gång svagheten i viljan
betydt mer än svagheten i vapen — visst är å andra sidan, att för
viljestyrkan hos en stat är vapenstyrkan en både nödvändig och ganska
betryggande grundval.
Hvad göra då i dessa historiska ögonblick, då ej blott samtidens
öden afgöras, utan också framtidens möjligheter skapas, de svenska
statsorganen för att befästa den grundvalen? Det är icke något
vidare uppmuntrande svar, som 1918 års statsverksproposition ger
på den frågan. Icke som skulle regeringen i strid mot sina uttalade
afsikter börjat rucka på 1914 års försvarsreform. Men beslutens
fullföljande, om än så lojalt, synes ske på ett rent byråkratiskt,
oin-tresseradt sätt. Äfven från ett så dogmatiskt liberalt håll som
Handelstidningen har ju nyligen — om ock från utgångspunkter, mot
hvilka man delvis torde ha skäl att reservera sig — detta giorts till
föremål för kritik. Behofvet af öfningar i ställningskrig har
visserligen inför de dagliga erfarenheternas vittnesbörd framträdt så
tvingande, att det af de sakkunnige påyrkade anslaget för detta ändamål
upptagits. Och beträffande det alltjämt under utredning varande
Försvaret inför
1918 års riksdag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
