Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 5. 3. 1918 - Arbeterskornas lefnadsförhållanden - Den hotande anarkien på arbetsmarknaden. Af Hjalmar v. Sydow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 147
och där kvinnoarbetet faktiskt behöfs. När sugningen efter kvinnlig
arbetskraft ökas, såsom vid ett krig, ökas ju också lönerna. Men det
kunde kanske vara skäl att revidera dem litet förut och i alla
händelser icke alltid slå sig till rö med att »arbetarklassen har det så
bra nu för tiden».
Svensk Tidskrift har haft nöjet mottaga nedanstående
värdefulla inlägg i en viktig och aktuell fråga från direk?
tören i Svenska Arbetsgivarföreningen, v. häradshöfding
Hjalmar von Sydow.
I en intressant uppsats i Eder tidskrifts första häfte för detta år
framhålles under rubriken Den hotande anarkien på
arbetsmarknaden faran af de syndikalistiska arbetsmetoderna. Författaren
befarar, att dessa »kunna i fortsättningen ruinera all den ordning
och sedvanerätt, uttryckt i gällande kollektivaftal, som arbetsgifvarnas
och arbetarnas organisationer mödosamt byggt upp under årtiondens
mödor ocb strider».
Att kollektivaftalets auktoritet lidit afsevärdt under krigstiden låter
sig icke förnekas. I min tanke beror detta icke så mycket på
syndi-kalisternas anlopp mot ordningen på arbetsmarknaden — sådana
anlopp förekommo i stor utsträckning äfven före kriget — utan
snarare på de alldeles abnorma ekonomiska förhållandena, hvilka
förhindrat en rigorös tillämpning af kollektivaftalen. Före kriget var
det en bestämd, af både arbetsgifvare- och arbetareorganisationerna
godkänd princip att under aftalstiden någon ändring icke fick
förekomma ifråga om öfverenskomna löner eller andra arbetsvillkor.
Under trycket af dyrtiden hafva arbetsgifvarna nödgats göra högst
väsentliga påökningar å lönerna under aftalstiden, och ehuru man
visserligen i regel sökt göra dessa tillägg i sådan form, att de icke
sammanfalla med de reguljära lönerna, är det dock klart, att man
härigenom i realiteten gjort en ändring i kollektivaftalen. Detta är
i och för sig en betänklig sak, huru nödvändig den än varit, ty
särskildt i arbetarnas ögon har härigenom helgden af aftalen minskats,
och det kan befaras, att man för framtiden äfven efter freden
kommer att i vissa fall med hot om strejk söka framkalla
löneförhöjningar i strid mot kollektivaftalen. Emellertid hyser jag icke någon
egentlig farhåga för att hela den med så mycken möda uppbyggda
aftalsordningen skall raseras. Denna byggnad är icke uppkommen
slumpvis eller på artificiellt sätt. Den har helt naturligt vuxit fram
på grund af de föreliggande förhållandena mellan arbetsgifvare och
arbetare, och så länge dessas organisationer bestå, komma helt visst
också kollektivaftalen att finnas och i stort sett tillämpas. Jag tror
att man efter freden i detta liksom i andra fall skall få se en
snabbare återgång till normala förhållanden, än hvad mången nu
föreställer sig.
Emellertid är det några detalj uppgifter i den ifrågavarande
uppsatsen, om hvilka jag gärna ville yttra några ord. De röra
arbetsgifvarnas ställning gent emot syndikalisterna. Författaren talar då
10*
Den hotande
anarkien på
arbetsmarknaden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
