Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 5. 3. 1918 - Konung Konstantins fördrifvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 151
Samtidigt appellerade emellertid Jonnart till Zaimis’ känsla för sitt
land och uppmanade honom att påskynda konungens abdikation;
därigenom skulle man kunna undvika ytterligare svårigheter,
förhindra utbrottet af ett inbördeskrig och rädda Grekland från hotande
anarki. Tårarna runno öfver Zaimis’ kinder, då han hörde dessa
ord. Bättre än någon annan visste han, hur högt man öfverallt
bland folket älskade och beundrade denne monark, den förste på
grekisk jord födde konung som Grekland ägt, den segerrike härförare,
som både genom sina krigiska framgångar och sitt namn knöt landet
samman med det ärorika byzantinska kejsardömet, och han förstod,
hvilka våldsamma inre slitningar hans afsättning måste komma att
framkalla. Jonnarts hotelser hade emellertid påverkat honom så
starkt, att han lämnade salongen på Bruix med den fasta föresatsen
att med alla medel verka för konungens abdikation. Och det dröjde
icke mer än några timmar, förr än han hade genomdrifvit sitt
förslag, trots sina mindre mjukryggade ministärkollegers våldsamma
motstånd. Man gick vid det afgörande kronrådet ända därhän, säger
David med uppriktig indignation, att man förebrådde honom att
handla som en förrädare, då han ifrigt och energiskt rådde konungen
att underkasta sig ententemakternas vilja. Den som sade det
afgörande ordet var konungen själf; han ansåg sig af hänsyn till sitt
land vara tvungen att böja sig och gå i landsflykt, då han förutsåg
de ödesdigra ekonomiska och politiska följder, som hans
kvarstan-nande skulle komma att medföra för Grekland. Så snart hans
afsägelseakt öfverlämnats till Jonnart, lät denne sina soldater gå i land
i Pireus, icke längre, säger David, som fiender utan för att
frater-nisera med sina grekiska kamrater. Ententen hade vunnit seger,
konungen var satt ur spelet, och det återstod blott för segraren att
taga hem den till synes lätt eröfrade vinsten. Men det athenska
folket var icke benäget att låta sig öfverrumpla på samma
lättvindiga sätt som Zaimis. Ryktet om konungens fördrifvande spred
sig med vindens hastighet, folkmassorna strömmade tillsammans, och
demonstrationerna till konungens förmån antogo en synnerligen
hotande karaktär. Metropoliten af Athen, hvilken i vagn begaf sig
till slottet för att mottaga den nye konungens regented, hejdades på
vägen, och glasrutorna i hans vagn blefvo krossade af den uppretade
mängden. Zaimis själf hölls innestängd i sitt hus och vågade icke
taga ett steg utom porten af fruktan för folkets raseri. En annan
medlem af kronrådet, Stratos, som äfven misstänktes för att hafva
verkat för konungens abdikation, angreps likaledes med häftighet af
massan. Till slut lyckades emellertid metropoliten komma fram till
slottet, konung Konstantin begaf sig i all tysthet därifrån för att begifva
sig till sin sommaruppehållsort Tatoi, och den gamle inrikesministern
Negris redigerade i hast, för öfrigt helt och hållet på egen hand, den
nye regentens proklamation — ett aktstycke, som genom sina
erkänn-samma, jå beundrande ord om den fördrifne monarken giorde
ententemakternas agenter mycken förtret. Men på folket gjorde
proklamationen ett starkt intryck; man fick plötsligt klart för sig, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
