Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 5. 3. 1918 - Det nya Östeuropas födslovåndor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 153
nom nästan hemskt aktuella 1918. Särskildt i fråga om östra Europa
kan det med sanning sägas, att dess »gamla form» tillhör det
oåterkalleligt förflutna, och att svärdshuggen vid »den nya skapelsen &
genljuda rundt omkring oss. Den ryska bolsjevismen visade sig snart
nog vara en enbart destruktiv utvecklingsfaktor, mäktig endast att
fullända det upplösningsarbete i »alla Ryssländer», som dessas
tsa-riska behärskare genom dåraktigt öfvermodig och hänsynslöst
förtryckande politik under många årtionden förberedt — samt
världskriget och 1917 års marsrevolution satt i gång och gifvit så rask fart.
Kongress-Polens proklamerande som oberoende, från Ryssland
fri-gjordt kungarike i november 1916, var det första allom synliga
uttrycket för den nya sönderdelningsprocessens öfvergång till
utkristallisering af nya statsbildningar. Faddrarna vid det nya Polens dop
börja redan bli missnöjda med barnet och finna det vanartigt. Barnet
själft hyste från början djup misstro till dessa sina barska
upptuk-tare, och misstron har stegrats, sedan dessa efter det tsaristiska
Rysslands frånfälle börjat eftertryckligare än förut göra allvar af de plikter
och rättigheter ritualen tillerkänner åt faddrar och den borgerliga
lagen åt förmyndare. Den polska armé, hvilken centralmakterna
hoppats få se framspringa ur jorden såsom ett i världskriget för
deras syften användbart uttryck för det polska folkets tacksamhet,
har tills dato ej synts till. Polackarna ha börjat snegla åt andra
folkbefriare i öster och väster. De ha ånyo hängifvit sig, om än
endast trefvande och försiktigt, åt fantastiska irredentadrömmar och
samtidigt ha de — glömska af den grundsats om folkens
själfbestäm-manderätt, som numera hör till den internationella politikens
trosbekännelse och som de själfva åberopa — gjort anspråk på att få
återupplifva det gamla Polens tvifvelaktiga behärskarerätt öfver
litauiska, hvitryska och ukrainska grannar. En i Galizien omhuldad
plan på irredentakrafvets uppfyllelse för denna landsdel för priset
af öppen personalunion med den habsburgska monarkien lyste några
veckor som en meteor, men tyckes nu åter, trots vunnet stöd från
grefve Gzernin, ha åtminstone tills vidare försvunnit i töcken och
mörker. Litauens själfständighetssträfvanden mötas från polskt håll
med det ihärdigaste motstånd, och när det kort före världskriget af
Stör-Ryssland uppslukade guvernementet Cholm af centralmakterna
införlifvades med den nya ukrainska staten, så stödde polackarna
sina en smula teatraliskt iscensatta, af den tyska och österrikiska
pressen mestadels förlegade eller ytterst flyktigt berörda
protestdemonstrationer ej företrädesvis på de omtvistliga etnografiska
anspråken, utan på de mindre omstridda historiska. För närvarande
råder inom polska länder innan- och utanför Kongress-Polens gränser
det döfva, nästan oresonliga och samtidigt maktlösa missnöjets anda.
Och i Tyskland framträder t. o. m. i pressen i allt mera öppet
misslynt form den växande missräkningen öfver resultaten af den i
november 1916 inledda centralmaktspolitiken i Kongress-Polen.
Den ryska revolutionen upptog tidigt — först rörande utlandet och
efter fortsatta omhvälfningar äfven för användning inrikes — den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
