Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den blå Ålandsboken. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afges, då Sverige medlar.» (tisdagen den 19 februari kl. 11,20 e.
m., bil. 36)[1]. Nu kan väl hända, att icke första bästa handbok
i folkrätt har något precedensfall att anföra: en smula vetande
om, hur det plägat och plägar gå till, borde i förening med
klar vilja att nå ett bestämdt mål gifvit besked, att den
neutrale medlaren mycket väl kan gå längre än så. Man får
intrycket, att våra ansvariga inbillat sig, att deras representanter
sutto i Haag eller någon annan djupt fredlig hufvudstad
tillsammans med diverse fullt legitimerade plenipotentiärer, medan
de i själfva verket måste ambulera mellan Thor, Eckerö
gästgifvaregård och Mariehamn äfvensom en del andra orter på öarna
samt hade att göra med underhandlare, hvilkas fullmakter och
beslutmyndighet voro ytterligt osäkra. I det läget, inför de
hvitas och rödas utpräglade ifver att slåss samt åtminstone en
del ryssars lika bestämda håg att skjuta till måls på
Mariehamn, var det sannerligen högst nödigt att med eller mot
den kodifierade folkrätten skapa något slags exekutiv makt.
Detta hade nog ock i allvarsam verklighet uppdagats för den
svenska regeringens medlemmar, hade icke deras underhandlare
på Åland under tiden gjort det allra bästa af sina små
möjligheter samt så lyckats bringa de gensträfviga att ta reson och
ingå på öfverenskommelsen den 21 februari (bil. 50).
I sin den 4 mars dagtecknade slutberättelse (bil. 53) säga de
båda svenska underhandlarne:
»Det har vidare från skyddskårens sida klagats öfver att icke
medlarna hänvisat till sin militärmakt för att besvara ryssarnas hot om
Mariehamns sköfling. Det är just hvad undertecknad Åkermark två
gånger gjort och därigenom enligt sin uppfattning säkerligen både
förhindrat onödiga våldshandlingar mot ålandsbefolkningen och
bombardemang af Mariehamn. Svenska regeringens obenägenhet att
sända skyddstrupp till Mariehamn, för att därigenom ej stöta sig med
vare sig den finska regeringen eller ryssarna, var, enligt
undertecknad Åkermarks uppfattning, anledningen till att i det för fredsslutet
afgörande ögonblicket medlaren icke kunde för tredje gången hänvisa
till en militär styrka, som icke fanns.»
Dessa ord innehålla i all sin modesta form en hvass kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
