Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Professor Söderhjelms Levertinbiografi. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 209
högst betydligt, och det skall vara ett högst sällsynt undantag, om
man i ett ordinärt småstadsläroverk träffar på universalgenier af
historielektorn Gyllings typ eller ledarnaturer som rektor Mårten Frank.
Men trots detta är Magistrarna i Österås en bok som man håller af.
Det är väl närmast därför att den rymmer så mycket af Levertins
eget väsen, mera kanske än många af hans betydelsefullare arbeten.
Det ljuder i dess rader en återklang af Levertins innersta tankar och
drömmar, som griper oss med alldeles särskild omedelbarhet, och då
man vill få ett intryck af hvad Levertin som personlighet betydde
för sina samtida, är det därför kanske just till Magistrarna i Österås
som man vänder sig, äfven om den som sagdt icke alls kan räknas
bland hans i konstnärligt hänseende mera fulländade verk.
I sin framställning af Levertin som essayist har Söderhjelm med
styrka betonat dels hans spontanitet — inflytelserna från
Sainte-Beuve och Brandes ha visserligen haft sin betydelse men dock
ingalunda spelat någon afgörande roll för honom — dels äfven hans
vetenskapliga pålitlighet, hans psykologiska skärpa och hans fina blick
för estetiska värden. »Detta», säger han på tal om studien öfver
Hedvig Charlotta Nordenflycht i Svenska gestalter, »är alltså nyheten
och förtjänsten i en framställning som Levertins, och däri skönjes
just frukten af en samverkan mellan den lärde litteraturhistorikern,
psykologen och skalden, vid hvilken ingen af dem uppgifvit något af
sina kraf men heller ingen känt sig bunden af systems eller
metoders tvång.» Möjligen skulle här kunnat tilläggas, att Levertin
onekligen trots sin starka känsla för värdet af litteraturhistoriska
fakta dock en eller annan gång tillåter sig att använda litet
diskutabla uppgifter, då det är fråga om att bestyrka någon favorittes.
Så till exempel har han i essayen öfver Gyrano de Bergerac i sin
ifver att visa, hurusom både Cyrano och Moliére utgå från den
naturvetenskapliga materialismen, upptagit den mycket osäkra och i
hvarje fall obestyrkta traditionen om att Moliére i sina yngre år
under intryck af Gassendis filosofiska teorier öfversatt Lucretius
De rerum natura till franska. Men i öfrigt är Levertins essayistik
mönstergill genom sin samvetsgrannhet. Hans svaghet var väl snarast
en viss tendens till att se litet för mycket i ljust. Som ett exempel
på detta kan man påpeka essayen En gustaviansk ädlings
ungdomshistoria, där hjälten, den fåfänge, enfaldige och ej så litet löjlige
Claes Julius Ekeblad, blifvit framställd i en bra nog idealiserad
belysning. Men bakom detta ligger icke ett tillfälligt intryck utan
snarare ett slags teori om den svenska rococon, som Levertin utvecklat
under sina djupgående studier i ämnet och med hvilken han till slut
helt och hållet vuxit samman, ehuru han själf här och hvar fäller
yttranden, antydande att han varit på det klara med dess ensidighet.
Äfven på de punkter, där man känner sig benägen för att reagera mot
Levertins uppfattning, måste man sålunda medgifva, att den icke
dikterats af tillfälliga stämningar utan gifvit uttryck åt en fullt genomtänkt
åskådning, låt vara att den i någon mån bygger mera på egna, ur
kritisk synpunkt kanske diskutabla teorier än på faktiska förhållanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
