Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Professor Söderhjelms Levertinbiografi. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 LITTERATUR
Hvad beträffar Levertins verksamhet som litteraturkritiker, lägger
Söderhjelm särskild vikt på att betona hans frihet från ensidig
esteticism, hvarför han af sina motståndare både under sin lifstid
och efter sin bortgång den ena gången efter den andra anklagats.
Den som uppmärksamt följt hans kritik och söker bedöma den utan
förutfattade meningar kan väl knappast undgå att få ett starkt
intryck af, att han, om han också i viss grad tenderade till ett dylikt
åskådningssätt, likväl gjorde allt för att undvika öfverdrifter i detta
hänseende. Typisk för den anda af själföfvervinnelse, som på denna
punkt gör sig gällande i den Levertinska kritiken, är artikeln om
Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, där recensentens lifliga beundran
för författarens ovanliga formella talang likväl icke hindrar honom
från att taga upp själfva tesen i boken till granskning och med både
skärpa och allvar granska densamma. Det är just detta i nämnda
anmälan framträdande drag af allvar, som samtiden — och detta
gäller i lika hög grad om beundrare som om motståndare — ofta
förbisåg hos Levertin. Sainte-Beuve har en gång, orn man får tro en
uppgift i bröderna Goncourts dagbok, på tal om kritikens uppgift
fällt det för honom ytterst karakteristiska yttrandet: »La critique,
c’est de dire tout ce qui passé par la tete — ce n’est rien que ca!»
Men i detta hänseende stod Levertin på en från Sainte-Beuve helt
och hållet afvikande ståndpunkt. Han sökte i sin kritik bibehålla
samma lugna omdöme och samma rättrådighet som i sin
vetenskapliga forskning. Mindre partisk än Georg Brandes och mindre
fallen för att närgånget forska i biografiska smådetaljer än
Sainte-Beuve, var han bägges jämlike i psykologiskt skarpsinne liksöm i
beläsenhet och omdöme. Det inflytande från Brunetiére, som
Söderhjelm anser sig kunna påvisa, synes mig däremot tämligen
tvifvelaktigt. Det är påfallande, att Levertin, då han någon gång uttalar
sig om Brunetiére, använder en ovanligt öfverlägsen och afvisande
ton, så till exempel i kapitlet om Voltaire i tredje delen af
föreläsningarna öfver den franska litteraturhistorien och i recensionen öfver
Erdmanns Moliére-bok. Mellan Brunetiére och Levertin voro
skiljaktigheterna för stora för att någon verklig kontakt skulle kunna
uppstå. Brunetiéres auktoritetstro, hans förkärlek för absoluta omdömen,
hans strängt moraliska grundåskådning och hans ringaktning för den
moderna tidens subjektivism måste verka frånstötande på en natur
som Levertins, och äfven om det i Brunetiéres åskådning fanns ett
och annat som kunde tänkas tilltala honom, så blef dock
totalintrycket afgjordt ofördelaktigt. Snarare skulle man kunna antaga, att han
rönt intryck af Jules Lemaitres impressionistiskt eleganta kritik. Men
om denna också genom sin formella Slipning möjligen kunde verka
sympatiskt på Levertin, så måste likväl hans vetenskapliga sinne
reagera för dess nyckfullhet och dess brist på bärande innehåll. Att
söka närmare jämförelser mellan Levertins recensioner och tidigare
fransk litteraturkritik är för öfrigt, som Söderhjelm själf framhåller,
ett tämligen fåfängt arbete, ty äfven om en viss frändskap på sina
håll skulle kunna påvisas, så är det dock Levertins individuella och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
