Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 4
- De tyska partierna under kriget. Af Theodor Heuss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DE TYSKA PARTIERNA UNDER KRIGET
af d:r THEODOR HEUSS (Berlin)
Det framtida inflytande som kriget kommer att hafva på det
tyska partiväsendets natur är ännu omöjligt att öfverskåda;
men så mycket är omisskänneligt, att den inrepolitiska
»borgfreden» vid krigets begynnelse i så hög grad utjämnat de förra
motsatserna, att närmanden och taktiska öfverenskommelser kunnat
äga rum, hvilka i hög grad afvika från deras förutsättningar före
kriget. Frågan om det parlamentariska majoritetsbildandet har
sällan eller aldrig varit så häftigt diskuterad som sommaren 1917,
och den har också i praktiken spelat den mest betydande roll i
Tysklands korta parlamentariska historia. Visserligen har
problemet om majoritetsbildande naturligtvis icke varit främmande
för Tyskland, fastän parlamentarismen ännu alltjämt icke vunnit
terräng inom det tyska statssystemet. Bismarck förstod väl att
behandla instrumentet, hvilket tydligast visade sig vid de s. k.
septennatvalen, kartellen mellan de nationalliberala och de konservativa
1887. Också furst Bülow försökte sig på det, men det svåra för
honom var, att den katolska centern, som behärskade drygt en
fjärdedel af rösterna i riksdagen, hade blifvit tungan på vågen, då i dec.
1906 en i och för sig tämligen obetydlig kolonialfråga växte till en
konflikt, och han upplöste riksdagen med det uppenbara och klart
uttalade syftet att åstadkomma en centrumsfri riksdag. Men
följden blef icke, att centern utan socialdemokratien, som minskades
i hög grad, fick bära följderna, och Bülow kunde under två år
drifva sin blockpolitik med konservativa, nationalliberala och
frisinnade, tills den svårsammanhållna majoriteten föll sönder genom
de konservativas afslag på arfsskatten.
Detta var intill 1909 det sista försöket af detta slag, och det hade
haft sin rot i ett behof hos regeringen att äga en riksdagsmajoritet.
Bülows efterträdare, v. Bethmann-Hollweg, hade intet program, som
kunde ha någon starkare inverkan på partiväsendets inre byggnad.
Partierna visade ett försök att få känning med hvarandra emellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:22:41 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1918/0256.html
