Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - De tyska partierna under kriget. Af Theodor Heuss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folkpartiet och socialdemokraterna, med tillfälligt biträde af de
nationalliberala. Man vet att anledningen till samförståndet mellan
partierna är fredsresolutionen af den 19 juli 1917, då Tysklands
beredvillighet till fred utan annexioner och utan skadestånd
uttalades. Detta beslut, som taktiskt stödde kejsarens fredsanbud af
december 1916, var ett tillmötesgående gent emot
Österrike-Ungerns starka behof af fred och ett förnyadt uttryck för det tyska
krigets karaktär af försvarskrig. Det var i materiellt afseende icke
utan sina betänkliga sidor, om man uppfattade det såsom en boja
som icke kunde lösas ens genom fiendens åtgärder. Partierna
voro till en början med på en ganska fri tolkning af
fredsresolutionen, men sedan den nyutnämnde kanslern Michaëlis hade gifvit
sig in på en tämligen dunkel förklaring i frågan, blef
parlamentsmajoriteten mera afvogt sinnad, och så måste krisen komma, som
under riksdagens kraftiga medverkan skapade regeringen
Hertling—Payer—Friedberg.
En betydelsefull händelse i den tyska författningshistorien, ty
för första gången se vi en nära förbindelse mellan en regering och
en parlamentsmajoritet både med afseende på
personsammansättningen och regeringsuppgifternas sakinnehåll. Med afseende
på det inrepolitiska läget betyder det, att ledaren för de preussiska
nationalliberala, d:r Friedberg, åtagit sig att söka genomföra
konungens uttalade vilja, hvars mål är lika valrätt för Preussen, mot
de konservativa och en del af sitt eget parti, och med afseende på
utrikespolitiken att sätta kurs emot »samförståndsfreden».
Svårigheterna härvidlag äro omisskänneliga. Ty om också riksdagens
majoritets beslut otvifvelaktigt hjälpt regeringen öfver de inre
stridigheterna och skaffat freden vind i seglen i Ryssland och till
och med i någon mån i England, så har det ändå icke kunnat
nedslå krigslusten hos västmakternas statsmän. Och man lägger
märke till den egendomliga företeelsen, att majoriteten nu gentemot
Ryssland och Rumänien stöder fredsslut, som ingalunda äro i full
samklang med vare sig ordalydelsen eller tanken i 19 juli-beslutet.
Detta uttalas icke som någon förebråelse utan konstateras endast
som ett faktum: att historien, då den i konkret form träder ut i
lifvet, icke kan innefattas i en enkel formel utan får sin färg af
växlande omständigheter och maktförhållanden, af motspelarens
vilja. Icke bara freden i Brest-Litovsk utan också den i Bukarest
skapar ett läge, som gör kärnan i det nämnda partiuttalandet redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
