Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Fredrik Bööks Tegnérsmonografi. Af Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 LITTERATUR
mån Books breda framställning af det "världshistoriska perspektivet".
Böök synes mig också ha visat, att Tegnér 1808—09 hängett sig åt
Fichte-studium, och att utgångspunkter både för Landtvärnssången och Det
eviga delvis äro att söka hos detta. Bägge dessa dikter ha ju också
tillkommit under ett starkt yttre tryck liksom Plchtes Reden, och på
denna punkt är väl den motsvarande utvecklingsgången ytterst lärorik
att studera.
Emellertid kommer man väl icke ifrån, att Tegnérs hufvudintresse
ligger på det estetiska området, där vi också bäst känna hans åsikter.
Det är då betecknande, att han här i det längsta stannar kvar vid
Bouter-weks klassicism, hvilken Böök själf betecknar som "en klokt vald
medelväg", som kringgår svårigheterna. Schillers estetik, som Tegnér tagit så
djupgående intryck af, har knappast så direkt utvecklats ur Kants, att
man, som Böök upprepade gånger gör, kan ställa honom i jämnbredd
med Fichte som Kantlärjunge. Walzel synes mig öfvertygande ha visat,
hur Schiller under inflytande från Shaftesbury afviker från Kant i
utpräglad platonsk anda. Drar man ut dessa linjer, kommer man snarare
fram till Schelling än till Fichte, och forskare som Nilsson och Lamm ha
ju nyligen betonat Tegnérs skuld till Schelling.
Böök, som ofta med fog polemiserar mot några öfverdrifter hos dem,
måste dock själf taga upp den platonska linjen. Också i Svea har Böök
iakttagit ett platonskt element, fast han kanske ej tillräckligt betonat
det. Visserligen ger jag honom fullt rätt i att det märkligaste i Svea är
alexandrinpartiets kraftiga predikan, men den afslutande extatiska synen
ger dock uppslaget till den följande stora dityramblyriken 1812—13.
När Böök kommer in på att skildra dessa dikter, är han åter helt på
sitt eget område, och hans framställning blir sällsynt vägande och
myndig. Med stor klarhet särskiljer han de olika, starka andliga rörelserna:
"den Schiller-Goetheska klassicismen och konstentusiasmen, den
filosofiska idealismen, den ärelystna och lidelsefulla nationalismen från de
napoleonska världskrigen, den nya vilje- och kraftetiken, som bland
annat tar formen av en anslutning till lutherska traditioner inom
religionen". Af särskildt intresse är Books utredning af Tegnérs förhållande
till den götiska rörelsen; när han tar upp dess motiv, använder han dem
blott som "ett poetiskt symbolspråk" för att i stället göra dikten till, hvad
han själf kallar, "ett idealiskt organ av tiden."
Detta korta försök till en värdesättning af en bok med en betydelse och
ett omfång som den ifrågavarande måste nödvändigtvis bli ofullkomligt
och ofullständigt. Jag har sökt antyda några, som jag tror, verkliga
brister i arbetet, men slutresultatet af granskningen blir dock en varm
beundran. Särskildt synes det mig, att det sätt hvarpå Tegnér satts i
förbindelse med den historiska samtidsmiljön innebär en bestående vinst
af högt metodiskt värde. Påtagligt är, att författaren aldrig kunnat
utföra denna synpunkt så förtroget, i fall han ej själf fått upplefva ett
världskrig. Otvifvelaktigt har han också aktualiserat vissa företeelser
i ett medvetet tendensiöst syfte, och åtskilligt vore att säga därom. För
min del synas mig dessa reflexer af en ledande dagskritisk verksamhet
vara nog så naturliga, när de ej framträda i mer påträngande form,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
