Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 27. 5. 1918 - Tysklands baltiska Monroedoktrin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 277
ofvan återgifna bestämmelser. I första artikelns ofvan anförda
stadgande vill Norddeutsche Allgemeine Zeitung se grundvalen för en ny
Östersjötraktat, som i likhet med 1908 års något skamfilade
status-quo-deklaration garanterar -— man lägge märke till ordet — Östersjöns
strandmakter deras territoriella integritet. Äfven Ålandsbestämmelsen
afser att skapa nya grundvalar för en lösning af frågan, sedan
Paristraktaten genom Rysslands befästningar på ögruppen förlorat sin giltighet.
Mera generaliserande heter det ytterligare, att ifrågavarande
bestämmelser ej blott ge "en fingervisning om det sätt, hvarpå förhållandet
mellan Finland och Tyskland skall bringas till en fruktbärande
utveckling", utan att de ock ange, "i hvilken anda lösningen af frågor, som
röra alla Östersjöstater gemensamt, är att finna". Här ligger den nya
Monroedoktrinen klar: Östersjön åt Östersjömakterna, inga andra ha
något där att göra — mare clausum.
Den åskådning, som i den officiösa tidningens mera snirklade och
försiktiga vändningar kommer till uttryck, afslöjar sig oförblommeradt och
rakt på sak hos den officiösa publicistikens mera exoteriska organ. Här
ljuda än välvilliga än hotande maningar till Sverige (och Danmark) ött
finna sig i det nya läge, som skapats genom Tysklands svärd, och
villigt medverka vid den reglering af Östersjöfrågorna, till hvilken
Brest-Litovsk- och Berlinfördragen uppdragit grundlinjerna. Det renaste
vinet kredensas af grefve Reventlows något knotiga soldatnäfve. Ej
blott för honom, utan äfven för en rad dii minores äro fredstraktaterna
med Finland och Ryssland inseglet på Tysklands hegemoniställning i
Östersjön. T det nya läge, som där nu oåterkalleligen skapats, ha öfriga
östersjömakter — mest osäker och tillika mest hänsynsfull synes man
vara gentemot Danmark — blott att tant bien que mal finna sig.
Ju förr man i de olika nordiska hufvudstäderna får den saken klar
för sig, dess bättre.
Återstår att draga facit för oss ur det nya läget, under förutsättning
att krigets utgång ger det sin bekräftelse. I annat fall äro vi förflyttade
in statu quo ante. Den möjligheten förefinnes naturligtvis, om den ock
ej synes allt för sannolik, och får naturligtvis ej lämnas ur sikte vid
bestämmandet af Sveriges hållning till den nya Monroedoktrinen. Om åter
den nu åvägabragta freden i öster visar sig slutgiltig, blir vårt läge på en
gång förenkladt — ett godt och förtroendefullt förhållande till Tyskland
blir då mer än någonsin den främsta af våra nécessités permanentes —
och i visst afseende försvåradt genom den hårdare pressning vi
säkerligen ha att vänta vid försöken att upprätthålla de för vårt ekonomiska
lif nödiga goda förbindelserna västerut. Redan nu framföres från tysk
sida misstanken om vår mjukhet åt detta håll som ett afgörande skäl
mot ett tillmötesgående af våra önskningar i Ålandsfrågan. Ett segrande
Tyskland och ett fennomanskt nationalistiskt Finland blifva säkerligen
ej alltför lätthandterliga grannar. Vår utrikeslednings fasthet och
smidighet komma helt visst att sättas på hårda prof, och världskrigets
erfarenheter af svensk statskonst, allra helst den kommersiellt betonade, ger
dessvärre ingen anledning till öfverdrifna förväntningar. Å andra sidan
får man ej glömma, att det jämviktsläge, som genom utgången af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
