Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den litterära äganderätten. Af Gustaf Stridsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
U4< GUSTAF STRIDSBERG
glömd, plötsligen åter kan blifva populär och komma i kurs.
Med en svensk författare, Almquist, har detta inträffat just 30
å 40 år efter hans död».
Denna högeligen originella argumentation, som fullkomligt
öfvertygade en sömnig och gles kammare, men som man med
förvåning finner, att en högst representativ förenings styrelse
velat ta ansvaret för, lämnade alldeles åsido frågan om Carl
Jonas Love Almquist eller någon person, för hvilken han
kunnat tänkas hyst något intresse, fått en enda styfvers vinning af
den opåräknade inkomst, som en förläggare erhöll under fjärde
decenniet efter hans död genom att han plötsligt »kom i kurs».
Det synes ha varit 1874 eller något år tidigare, som förlaget
Albert Bonnier på sin hand samlade rätten till utgifvandet af
Almquists skrifter, förut spridd på åtskilliga håll. Nio år hade
då gått, sedan den landsflyktige dog i Bremen, och om man
granskar hans bibliografi, så vittnar den ej om någon liflig
efterfrågan på den svenska bokmarknaden efter hans skrifter under
den närmast föregående tiden. Äfven under förutsättning att
Almquist dött först då och rätten till hans skrifter funnits kvar
i dödsboet är det en mycket djärf tanke, att en förläggares
värdesättning af dem skulle i nämnvärd grad påverkas af
spekulationen på att Almquist skulle »plötsligen åter blifva populär
och komma i kurs» 30 till 40 år senare. Dess mer är detta
orimligt som äganderätten då var af obegränsad giltighet och
skrifterna såldes på all framtid, ett förhållande som knappast torde
ha inbringat en författare så mycket som ett dagtraktamente
utöfver hvad en monopoltid på 50 år efter döden kunnat
säljas för.
Man må försöka tänka sig in i, huru ett förlags affärer skulle
té sig, om dess ledare i sina kalkyler toge med hvad han eller
hans efterträdare i firman kunde väntas vinna på en
förlagsartikel under nästa generation. Leopold är ett af vår litteraturs
mest beståndande namn, hans 1800—1802 utgifna samlade
skrifter voro en för sin tid utomordentligt god förlagsaffär och
följdes efter blott ett och ett halft decennium af en andra upplaga.
Allt talade för att hans verk vore en god placering för en
förläggare. Leopold dog 1829, och när C. R. Nyblom under femte
decenniet af hans död företog utgifvandet af en ny upplaga af
skrifterna, den tredje, var efterfrågan så liten, att den snart fick
afstanna. Först nu, när snart ett århundrade förflutit efter Leo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
