Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 25. 6. 1918 - Det rysk-tyska återförsäkringsfördraget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 DAGENS FRÅGOR
Bismarck var emellertid minst af allt benägen för att gifva
förbundet med Österrike någon mot Ryssland riktad offensiv spets.
Hans hufvudmål var först och sist fredens upprätthållande. I detta
syfte lät han också ledningen i Wien förstå, att Tysklands hjälp
ingalunda skulle stå till buds vid eventuella politiska hasarder
på Balkan eller i den nära Orienten. Denna Bismarcks hållning
påverkade tsaren i ej ringa grad; därtill kom det då ganska oförtäckta
hot, som från Englands sida riktades mot Ryssland under åren
närmast efter Berlinkongressen, närmast på grund af allvarliga friktioner
i den asiatiska politiken. Detta i förening med rent personliga skäl
bestämde tsar Alexander att ånyo söka känning med Tyskland. Det
ärende, som närmast bragtes på tal, var en öfverenskommelse rörande
de brännande orientaliska frågorna, hvilken framlades för Bismarck
af ryske ambassadören i Berlin Saburov på våren 1880. Bismarck
svarade med att framhålla, att för en dylik öfverenskommelse
Österrikes biträde vore oundgängligt. Saburov upptog denna hans antydan
och överlämnade omedelbart ett utkast till en traktat, afsedd att
framläggas äfven i Wien. Då den emellertid genom Bismarcks försorg
af den tyske ambassadören i Wien, furst Reuss bragtes till den
österrikiska diplomatiens kännedom möttes icke blott öfverenskommelsen
utan också tanken på ett samförstånd med Ryssland med den
lifligaste motvilja. Misstron mot den ryska politiken hade i Wien hunnit
växa sig så stark, att man i början var benägen för att utan vidare
afvisa hela saken. Det behöfdes hela Bismarcks politiska smidighet
och hela hans outtröttliga energi för att omstämma kejsar Franz
Joseph och hans ministrar. Emellertid lyckades det dock till slut,
och då det lyckades, handlade man i Wien mera af förtroende för
Bismarcks statskonst än af öfvertygelse om sakens lämplighet. Den
öfverenskommelse, som sålunda år 1881 afslöts mellan de tre rikena
Tyskland, Österrike och Ryssland, har blifvit för eftervärlden känd
under namn af återförsäkringsfördraget. Det skulle enligt aftal mellan
de deltagande parterna hållas strängt hemligt, och i själfva verket
lyckades detta så väl, att under hela den tid fördraget gällde ingen
utom de mest invigda hade en aning om dess tillvaro. Det gällde
för tre år åt gången; år 1884, då det för första gången utlöpte,
förnyades det på ryskt initiativ. År 1887 däremot, då Balkanfrågorna
börjat skapa misstämning mellan Ryssland och Österrike, lät man i
Wien fördraget falla utan egentlig saknad. Mellan Tyskland och
Ryssland blef det däremot efter förslag från rysk sida ännu en gång
förnyadt, liksom förut på tre år. Nästa gång saken var före, d. v. s.
omedelbart efter Bismarcks afgång, följde emellertid Gaprivi Österrikes
exempel och afböjde Rysslands förslag att förnya traktaten. Det var
som bekant mot denna politik, som Bismarck riktade sig i den
artikel i Hamburger Nachrichten af den 24 oktober 1896, där
återförsäkringsfördragets tillvaro (icke dess alltjämt ej offentliggjorda
lydelse) för första gången meddelades världen.
Hvad Raschdau här meddelat utgör ett synnerligen intressant
komplement till hvad man tidigare vetat om återförsäkringsfördragets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
