Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 25. 6. 1918 - Det rysk-tyska återförsäkringsfördraget - Furst Lichnowskys anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 381
karaktär och betydelse. Att det tillkom redan år 1881, att
initiativet såväl till dess afslutande som dess senare förnyelse kom från
Ryssland och att Österrike under sex år, d. v. s. tvenne
fördragsperioder, varit inneslutet i fördraget, har före Raschdaus
meddelanden varit endast delvis bekant. Visserligen har bl. a. Bismarck i
en kort artikel i Hamburger Nachrichten af den 16 jan. 1897 gifvit
en antydan om de verkliga förhållandena, men sådana ordalagen i
hans meddelande voro affattade kunde dess innebörd knappast
förstås annat än af de invigda. Man har i tidigare framställningar
varit böjd för att betrakta fördraget som ett verk af Bismarck
ensam och därför också måhända öfverskattat dess betydelse. Mot
denna uppfattning reagerar Raschdau icke utan skäl. Han
framhåller i stället, att den antityska stämningen i Ryssland under
hela den tid då fördraget ägde bestånd var i ständigt stigande
och att de ledande kretsarna intet uträttade för att undertrycka eller
ens mildra densamma. Den panslavistiska rörelsens kraft var vida
större än den mot Tyskland relativt vänligt sinnade tsarens och
diplomatiens, och det fanatiskt nationalistiska krigspartiet i
Ryssland kunde år 1887 tillåta sig att öppet förhandla med sina
meningsfränder i Frankrike, revanchens män Boulanger och Déroulede. Under
1880-talets senaste år uppstod så småningom en oförtydbar spänning
äfven mellan Berlins och Petersburgs officiella kretsar, då däremot
de rysk-franska artighetsbetygelserna började blifva allt mera
påfallande. Ett symptom på stämningen var, att Ryssland i Frankrike
beställde en half million Lebel-gevär under bestämdt löfte om att de
aldrig skulle användas emot Frankrike. Bismarck undgick
naturligtvis ej att lägga märke till lägets förändring, men han tilltrodde sig
dock att med återförsäkringsfördraget som piéce de résistance kunna
behärska situationen och garantera fredens upprätthållande. De
politiska fördelarna af fördraget lågo däremot i hufvudsak på
Rysslands sida, då det vid en eventuell och under dåvarande förhållanden
långt ifrån utesluten rysk-engelsk konflikt kunde vara förvissadt om
Tysklands neutralitet. För Tyskland var fördraget af värde, så länge
det garanterade tsarens och den ryska diplomatiens fredsvänlighet.
Men om detta ej var förhållandet, så var fördraget för Tyskland
mera en olägenhet än en fördel. Och då faktiskt den ryska politiken
under panslavismens tryck mer och mer orienterade sig i tyskfientlig
och fransk vänlig riktning, fanns det i själfva verket ingen anledning
att år 1890 förnya detsamma. Att Bismarck år 1896 bedömde sin
efterträdares ryska politik med stor skärpa, får säkerligen i ej ringa
grad anses bero på den bitterhet, som präglade alla hans omdömen
om Caprivis åtgärder. Efter Hammanns och Raschdaus meddelanden
kan man emellertid svårligen undgå att finna Gaprivis hållning till
Ryssland vida mera förklarlig och berättigad än hvad tidigare varit
fallet.
Furst Karl Max Lichnowskys anteckningar
om hans ambassadörstid i London 1912—1914
26. Svensk Tidskrift 1918.
Furst Liehnowskys
anteckningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
