Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 25. 6. 1918 - Bolsjevismens idéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 385
teorier anse de däremot vara i väsentliga punkter oriktiga och
föråldrade. Så länge produktionsmedlen äro i enskild ägo, äro alla försök
till reformer i syfte att förbättra arbetarnes ställning enligt deras
mening dömda till undergång. Sådana äro endast ägnade att sudda öfver
verkligheten och dess kraf, något som i grund och botten är det
enda verkligt osedliga. Klasskampen i alla dess former är därför
under privatkapitalistisk regim berättigad och moralisk. Under
klasskampen mognar privatkapitalismen till sitt fall bland annat genom
uppkomsten af organ, som skola ersätta de nuvarande
privatkapitalistiska samhällsformerna.
Från dessa premisser ha syndikalisterna konsekvent kommit till
ett fördömande af allt politiskt arbete inom det privatkapitalistiska
samhället. Så länge privatkapitalismen är härskande, tjänar det
ingenting till att söka använda statens organ till arbetarnes bästa; häraf
blir endast sken och bedrägeri. Det ekonomiska är det verkliga,
de politiska formerna och det politiska arbetet äro fullständigt
likgiltiga, så länge den ekonomiska grunden, hvarifrån allt i själfva verket
bestämmes, förblir densamma, förblir privatkapitalistisk. Först måste
privatkapitalismen, roten till det onda, störtas, sedan kan tiden vara
inne för det politiska nydaningsarbetet.
Skarpast har syndikalismens kritik riktats mot parlamentarismen
och demokratien i det moderna samhället, och här ha de
syndika-listiska författarne åstadkommit understundom betydande vetenskapliga
insatser. Robert Michels t. ex., hvilkens arbete Zur Sociologie des
Parteiwesens är ett af de grundläggande på detta område, var
mycket nära lierad med den italienska syndikalistiska skolan. Det
parlamentariska arbetet är i bästa fall utan nytta, i de flesta fall
depraverande. Demokratien måste naturnödvändigt utlösas i
»funk-tionarismen». Den råa massan är endast en naturkraft, som måste
ledas i rätt riktning af den intelligenta, upplysta minoriteten.
Revolutionen, hvarigenom privatkapitalisrnen skall kastas öfver ända och
möjligheten uppstå för ett fruktbringande politiskt arbete till
arbetarklassens fromma, kan endast åstadkommas af ett fåtal ledare. Först
när den är genomförd och det privatkapitalistiska giftet aflägsnad!,
kan demokrati i någon som helst slags form komma i fråga.
Hur revolutionen skall åvägabringas och hur det hela sedan skall
ordnas, därom ha de syndikalistiska författarne i allmänhet ej velat
närmare yttra sig; de hylla en sorts optimistisk evolutionsfilosofi:
ur privatkapitalismen utvecklar sig nödvändigt klasskampen, och ur
klasskampen lika nödvändigt de organ, som skola åvägabringa den
stora omhvälfningen och uppbära det n}^a sakernas tillstånd, som
skall följa därefter. Detaljerna skola sålunda ge sig själfva i
praktiken, och därom behöfver man ej på förhand bekymra sig. Med
det nya industriella systemet skall eo ipso följa ett nytt politiskt
system. Hela den nuvarande administrationen med allt hvad därmed
sammanhänger skall försvinna, och med den nya ekonomiska
grunden kommer ett radikalt nytt samhälle. Några påtagliga ting ha de
syndikalistiska filosoferna emellertid måst bjuda sina mindre upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
