Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 25. 6. 1918 - Parlamentarismens skandinaviska nödläge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommer det sig, att både hos oss och våra grannar de hithörande
problemen, gäckande alla mönsterbilder, på sistone skänkt
parlamentarismens trognaste mer ängslan än uppbyggelse, för så vidt dessa
ännu hysa intresse för sambandet mellan idéer och realiteter, något
som i hvarje fall får förutsättas, trots det att debatten i ämnet af
lätt insedda grunder den sista tiden visat en fatal tendens att afstanna
just på de håll, där man förut alltid brukade ha skördeknifven till
reds för inhugg på grannförfattningarnas allmänningsjordar.
Friheten och följaktligen svårigheten att välja det för
acklimatisering lämpligaste parlamentariska utsädet har ju alltid vållat en
viss osäkerhet i dessa stycken. Men aldrig ha dessa teoretiska
bekymmer varit större än nu. Alla genombrott till trots representerar
den skandinaviska parlamentarismen i sina olika kulturer en
påfallande inre disharmoni. De som i sin politiska tro anammat som
en själfklart tillrättalagd form ett sådant parlamentariskt styrelsesätt,
som på samma gång är ett utflöde af folkflertalet och behärskar
representationen, måste med blicken fäst på de norska och danska
barometervisarna känna sig något modstulna. Ty där pekas ihållande
på osäkert väder.
Vore det endast fråga om det direkta parlamentariska underlaget
för partiförtroendemännen vid regeringsmakten — hvilket visserligen
är ett af kapitlets bekymmerfullaste hufvudstycken — så skulle Norge
på lyckligare sätt än gemenligen brukar vara fallet ha uppfyllt allan
rättfärdighet. Blockpolitiken med dess mångahanda äfventyrliga och
svårtyglade möjligheter har där ej alls varit af nöden, och hvad
mer är, det parti ur hvars sköte ministären framgått intar verkligen
en mer än vanligt fast och dominerande ställning inom
representationen. Valet 1915 gaf till resultat å ena sidan 74 vänster och 6
arbetardemokrater, å andra sidan 20 höger och 1 frisinnad vänster,
19 socialdemokrater och 3 »oafhängiga». Alltså en synnerligen ståtlig
plattform för herr Gunnar Knudsens regering, kunde man tycka.
Annorlunda blir intrycket, om man rannsakar partiernas rotfäste
i valmanskåren. Resultatet af en jämförelse med de siffror, som i
grunden bort rättfärdiga de skilda meningsgruppernas representation,
blir hart när förbluffande De tre hufvudgrupperna, vänster, höger
och socialdemokrater, räkna i stort sedt en tredjedel hvardera af
väljarna, hvadan alltså regeringspartiet alldeles oskäligt gynnats genom
majoritetsvalen, de många små valkretsarna och systemet med omval.
Här i Sverige har man i allmänhet den uppfattningen, att den norska
socialdemokratien är tämligen svag. Man utgår då från dess
parlamentariska styrka, som betecknar mellan en sjättedel och en
sjundedel af hela stortinget. Men af väljarkåren utgöra socialisterna ungefär
31½ procent.
Det inses utan vidare mot denna bakgrund, hvad det norska
arbetarpartiets nyligen skedda omsadling till radikalare principer
betyder. Dess häftiga kampanj mot bondevänsterns agrarpolitik under
krigsåren skiftar liksom med ens perspektiv, när man låter blicken
lämna stortingssalen. Här ligger utan tvifvel ett svaghetsfrö för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
