Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Naturahushållning. Af Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURAHUSHÅLLNING 415
hade möjligheten att inrätta statsverksamheten efter de växlande
förhållandena mångdubblats.
Den som framför alla andra insett detta var Gustaf II Adolf, som
också jämte Axel Oxenstierna gjort mest i ord och handling för
att aflösa den gamla ordningen. Alldeles i strid med den medeltida
tendens, som efter hvad vi sett fått sin högsta utformning under
Gustaf Vasa, voro Gustaf Adolf och hans kansler likgiltiga för
afsöndringen af kronans egendom (de s. k. abalienationerna)
liksom af den ordinarie, in natura utgående skatten; de åsyftade en
fast penningaflöning åt ämbetsmännen i stället för naturaunderhåll,
och af statsinkomsterna intresserade de sig hufvudsakligen för de
kontanta bevillningarna samt därvid framför allt för
konsumtionsskatterna, som alltid utgingo i penningar. Det är från denna tid
som de s. k. indirekta skatterna, förut betraktade som tillfälliga
gärder för särskilda ändamål, öfvergingo till fasta statsinkomster,
just på grund af sin egenskap att skaffa statsledningen allmän
köpkraft. Mot slutet af förmyndareregeringen hade sålunda den s. k.
ordinarie räntan med tionden, d. v. s. hela den som normal
betraktade skattekällan, nedgått till en tredjedel af de egentliga
statsinkomsterna, medan tullar och acciser enbart utgjorde en sjättedel.
Hvilken roll makten öfver de preussiska hamnarna och därmed
öfver hela den nordeuropeiska spannmålshandeln, det europeiska
hufvudstödet för holländarnes ekonomiska blomstring, härvid
spelade, är en fråga som först den fortsatta utgifningen af Axel
Oxenstiernas brefväxling kan klargöra.
Det är emellertid betecknande, hvilken ovilja denna riktning mötte
hos dem som lärt sig att se rikets trygghet i besittning af
naturatillgångar och naturainkomster; det framgår af många exempel i
Odhners utmärkta framställning af Sveriges inre historia under
Kristinas förmyndare. 1636 nämnde riksdrotsen i rådet, att Gustaf
Adolf velat öfverlåta åt adeln hela Västergötland, Småland, Öland
och Södermanland; Per Brahe sade, att det ej skulle ha bekymrat
konungen, om ej kronan ägde en enda Stake; och 1654 beskyllde
Magnus Gabriel de la Gardie Axel Oxenstierna för att ha
inplan-tät hos drottning Kristina, att en konung »ej af spannmåls- eller
smörränta utan tullar och acciser subsistera skulle».
Vissa af Gustaf Adolf s utvägar för att skaffa staten penninginkomster
voro också ganska betänkliga, äfven om de anknöto till fullt
naturliga utvecklingslinjer och delvis nära anslöto sig till just de
tendenser, som redan hundra år tidigare hade framträdt på fastlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
