Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 30. 9. 1918 - Tyska stämningar i motgången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448 DAGENS FRÅGOR
fackföreningarnas landsorganisation den 9 september inlämnade till
rikskanslern. Där klagades öfver stigande lifsmedelspris, växande
undernäring, öfverhandtagande smyghandel, otillräckliga brödransoner
och för liten tillgång på ransonerad potatis, allt svårigheter, som
mest drabba de fattigaste, och där mumlades rent af hotande om en
»förbittring», hvilken tilläfventyrs kunde »urladda sig i former, som
vi icke önska». Ännu är det dock långt till den af svält och
förtviflan vållade resning bakom fronten, till hvilken de allierade hela
tiden genom sin folkrättskränkande blockadpolitik syftat och på
hvilken de alltjämt sätta lika stora förhoppningar som på Fochs
fält-tierregeni och Förenta staternas krigstekniska hjälpmedel.
Manliga tyska maningar till uthållighet ha ymnigt framkommit och
äfven — förefaller det — på allra sista tiden börjat framkalla en
vändning i stämningskrisen. De politiskt tänkande inom alla
folklager säga med Freytag-Loringhoven: »Visserligen är vårt läge icke
lätt, men om vi icke förstå att bringa våra nerver till lugn, så äro
vi icke värda våra dyra döda . . . Ett är nödvändigt, den fasta
oböjliga viljan att icke släppa taget i denna kamp om vår tillvaro, icke
prisge hvad som ernåtts under fyra af uppoffringar fyllda krigsår,
icke ge hela den tyska framtiden till spillo.» Allmänt inser man
också sanningskärnan i kejsarens vantolkade ord i Essen om »jå»
och »nej», nämligen — som Essens borgmästare, d:r Luther, uttryckt
den — att »i världskriget stå emot hvarandra jå viljan hos det tyska
folket, som vill hålla sig uppe, och nej-viljan hos fienderna, som
trakta efter att förinta det tyska riket och det tyska folket». Och
till förintelsen räknar man därvid långt, långt utanför alltyskarnas
krets utsikten att efter en i London och Washington nådigt godkänd
inre revolution upptagas som »den ransonerade skoputsaren i ett
anglosachsiskt styrdt folkförbund», för att till sist citera äfven ett
kraftord af grefve Reventlow.
De alltyska kraftorden i allmänhet stå för öfrigt hösten 1918 lägre
i kurs i Tyskland än någonsin. Det verkar nästan komiskt för en
jämförande tidningsläsare att iakttaga, huru Londonpressen alltjämt
aflas att framställa denna riktning som den i Tyskland tongifvande,
medan samtidigt dess koryféer tiga stilla eller kämpa en ojämn
försvarsstrid mot de bistra anklagare de numera möta nästan inom alla
parlier i hemlandet. Faktiskt ha de ju aldrig i Tyskland spelat den
bestämmande roll man på ententehåll af lättförklarliga taktiska skäl
tilldelat dem, och nu befinner sig deras inflytande ögonskenligen i
nedan utan skönjbar fara för nytändning. Tvärtom ropas det från
mycket skilda håll — naturligtvis utanför de mest konservativa
kretsarna — på en med riksdagens flertal i intim kontakt stående
regering, som skulle kunna öfvertyga utlandet om att i Tyskland
regering och folk önska samförståndsfred både utåt och inåt — utåt en
fred i den åter till heders komna riksdagsresolutionens anda — och
inåt en lösning af Preussens rösträttsfråga, som skulle ge männen
både vid och bakom fronten visshet om att de genom sin uthållighet
kämpa för ett friare Tyskland. En sådan regering, i spetsen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
