Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 30. 9. 1918 - Penningväsendets reglering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456 DAGENS FRÅGOR
vid ett sådant system att öfver hufvud bedöma dess inverkan på
penningmängden, då man icke därigenom blir i stånd att afgöra,
hur mycket kredit som inalles lämnas; därjämte komme enligt det
framlagda förslaget endast sådana kapitalanvändningar att åtst^pas,
som tjäna produktionen, medan konsumtionskrediten blir oberörd,
och det är väl dock något för galet. Vidare förefaller det vara en
öfverhängande fara, att det absoluta förbud mot kreditgifning, som
kommitténs plan innebär, kan komma att omedelbart ruinera en mängd företag
och därigenom leda till de mest vidtgående följder. Principen om
»den outtömliga krediten» har nämligen hittills alltid varit en
hörnsten i hvarje modernt kreditsystem och ansetts som det enda säkra
mediet emot panik. Nu vore det meningen, att somliga företag eller
användningssätt skulle absolut afskäras från kredit, oberoende af
den räntefot de vilja betala och den säkerhet de kunna ställa, och
verkan förefaller då ganska gifven. Efter all sannolikhet dröjde det
emellertid icke länge, innan hela systemet vore sönderrifvet. Då
förbudet är afsedt att omfatta äfven användning af vederbörandes eget
kapital, kan man väl taga för gifvet, att bankinsättarne komme att
draga kapital ur bankerna för att få fria händer att antingen nyttja
det själfva eller också låna ut det. Äfven detta är naturligtvis en
krisfara af största omfattning, det betyder en »rusning» till bankerna
af det slag som plägar höra till de allvarligaste krisfenomenen.
Sannolikt komme emellertid bankerna mycket snart att därigenom tvingas
till olydnad mot hela ordningen. Att den, genomförd och
upprätthållen, skulle leda till rent godtycke och lägga en gränslös makt i
händerna på ett fåtal personer, ligger i sakens natur.
Riksbanken har ej heller vågat sig på att ta kommitténs förslag
i hela dess vidd atan har hittills nöjt sig med att i en »förtrolig
skrifvelse» till de enskilda bankerna rikta en »enträgen uppmaning
att vid all kreditgifning, särskildt vid sådan som afser investering af
nytt kapital, iakttaga största möjliga återhållsamhet» — en halfmesyr,
hvars brist på effektivitet ligger i öppen dag.
Man har då den alternativa lösningen: diskontostegring. Den är
det normala medlet, hvars verkan aldrig hittills har slagit fel, om
den fullföljts tillräckligt långt, den är själfverksam och lämnar ingen
plats för godtycke. Den enda invändning däremot som kan
tillmätas någon betydelse är att den drabbar icke efter de olika
företagens samhällsnytta utan efter deras förmåga att betala, hvilket
visserligen nu under kriget är något väsentligt annat. Slår detta in?
Därpå måste svaras, att det ej gäller mera vid ett högre diskonto
än vid det nuvarande. Mer kapital än som finns står nämligen öfver
hufvud taget aldrig till förfogande, en inskränkning i det kapital som
faktiskt tilldelats äger rum lika fullt vid ett lägre diskonto som vid
ett högre; enda skillnaden är, att det förra samtidigt ökar
sedelfloden och höjer prisnivån. Följaktligen utestängas lika många företag
och lika stort kapitalbehof för närvarande som om diskontot vore
högre, endast med den reservationen, att själfva prisstegringen nu
konfiskerar stora delar af vissa samhällsklassers inkomst och så till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
