Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 30. 9. 1918 - Penningväsendets reglering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 457
vida möjligen ökar kapitaltillgången. Är kapitalransonering öfver
hufvud behöflig, så beror det följaktligen icke på, att penningvärdet
måste regleras. Den är alltså i verkligheten icke något alternativ
till en diskontostegring. Kapitalransoneringen skulle vara lika
behöflig för närvarande, om den ifrågavarande tankegången hölle streck.
Håller den streck? Härpå är det svårt att ge något bestämdt svar.
Man skulle tycka, att staten i sin makt öfver råvarorna, som nu
tilldelas efter särskilda normer af Industrikommissionen, i sin
licens-gifning för export, i sina bestämmelser om kreditgifningen till
utlandet liksom i de tusen och tre öfriga kristidsförfattningarna skulle
ha tillräckliga medel att hålla uppe de nyttiga företagen och hålla
de öfriga nere. Härpå svaras emellertid omedelbart, att hvar och en
vet, huruledes målet i alla händelser icke nåtts. Det är visst och
sant, men motfrågan måste blifva: har man verkligen skäl för den
öfvertygelsen, att denna nya form för ingripande kommer att verka
bättre än alla de gamla?
Likväl bör man ej helt och hållet afvisa tanken på åtgärder för
att skydda sådana slag af produktion, som ej kunna betala det
erforderliga diskontot men likväl äro nyttiga. Denna differentiering
får emellertid under inga förhållanden taga den allmänna
kapitalransoneringens form. Kapitalmarknaden som helhet måste vara
undandragen godtycket, måste regleras genom de Själfverkande lagar
som eljest behärska den. Ingen får afskäras från kredit, som är i
stånd och beredd att betala densamma hur högt som helst; endast
under sådana förhållanden har man utsikt att undvika en kris.
Dis-kontoskrufven måste få verka och kommer då automatiskt att
medföra erforderlig begränsning af penningmängden. Däremot får man
i så fall upptaga de ömmande fallen till särskild behandling, pröfva
om deras betydelse är så stor, att en lägre räntefot för dem kan
anses motiverad och i så fall bevilja den. Detta kan taga den form
som föreslagits i en tidningsartikel, nämligen att införa
kapitalransonering med lägre räntefot för dessa behöfvande vid sidan af höjdt
diskonto för de öfriga; det kan också få form af en understödsfond,
hvarigenom skillnaden emellan den lägre och den högre räntefoten
betalas, och många andra utvägar äro möjliga. Godtycket kan
visserligen ingalunda ens i detta fall uteslutas, men det begränsas till en
liten minoritet af landets företag, presumtionen är alltid för att ett
sådant medgifvande ej kommer i fråga, och den som får afslag på
sin anhållan om lägre diskonto blir ej dömd till döden ekonomiskt
sedt, såsom fallet är vid allmän kapitalransonering.
Till sist bör dock eftertryckligt understrykas, att ehuru en
diskontostegring principiellt sedt är i stånd att åstadkomma hur stark
begränsning af penningmängden som helst, så är en direktare väg
till samma mål likväl, att mindre kredit öfver hufvud taget efterfrågas.
Största möjliga sparsamhet i användning af kapital från statens och
kommunernas sida är därför af den mest vitala betydelse för att
hejda prisstegringen och måste anses som en oafvislig plikt af första
ordningen för dem som makten hafva. Finansdepartementet måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
