Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nationernas förbund. Gamla och nya planer på »heliga allianser». Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lord Northcliffes landsman särskildt räknade med
tidningspressens fredsfrämjande inflytande.
Sist bland 1700-talets skrifter i ämnet må nämnas Immanuel
Kants berömda arbete Entwurf zum ewigen Frieden,
skrifvet 1795 under intryck af freden i Basel. Fredsfördrag göra
blott slut på ett krig, säger Kant; hvad som behöfs är ett
fredsförbund, ett foedus pacificum, som slutar alla krig för alltid.
Vid dess upprättande borde filosoferna, ej blott juristerna, få
vara med; det skulle föra en moralisk politik i full offentlighet
(ty »tystlåtenhet är bevis på orättvisa»), och det skulle utgöra
det negativa surrogatet för den enhetliga folkstat, hvars
upprättande försvårades af nationaliteternas inbördes olikhet. Det
nya förbundet borde taga formen af en »Fäderalismus freier
Staaten», en sammanslutning af från furstemaktens krigslystnad
frigjorda republiker. Stående härar skulle förbjudas liksom
äfven lån för krigsändamål och spioneri. Äfven i ett par
tidigare skrifter framställer Kant som det stora målet »ein
weltbürgerliches Ganze», och enda medlet att nå fram dit och bli
af med de nedtyngande rustningarna är, förklarar han, »en
folkrätt, stödd på offentliga, af makt ledsagade lagar, hvilka
hvarje stat måste underordna sig, enligt analogien med de
enskilda människornas borgerliga eller statsrätt.»
Franska revolutionen kom, och furstarne fingo maka åt sig
i tidens projekt till världsfredsförbund. Nationerna kommo
emellertid icke därmed till sin rätt i den meningen, att
nationalitetsprincipen genast fick behörigt erkännande; den
förekommer icke i Förklaringen om Människans Rättigheter. Men
folkens rätt att ej bli betraktade som furstarnes lösören började
slå igenom, och redan därmed hade tanken på ett nationernas
förbund tagit ett stort steg framåt. Drömmare trodde detsamma
om fredstanken. De menade troskyldigt som den eljes så
kritiske Kant, att »folket skulle aldrig rösta för krig».
Napoleonskrigen återförde dem till den bistra verkligheten, och det var
nog till stor del dessa stormtiders stridsnöd, som gaf så snabb
växt åt folkförbundstanken och flyttade den från de lärda
världsförbättrarnas ensliga skrifkamrar till de gröna borden i
diplomaternas sammanträdessalar. För en tid framåt blef denna
tanke under trycket af tidens nöd praktisk politik.
Förtjänsten däraf, i våra dagar ånyo allmännare erkänd,
tillkommer tsar Alexander I, och den klaraste sammanfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
