Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nationernas förbund. Gamla och nya planer på »heliga allianser». Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wienkongressen 1815, fördraget af den 14 september 1815 om
Heliga Alliansen samt de nya grundsatsernas förverkligande och
förvanskande i de följande årens kongresspolitik. Alison Phillips
har mästerligt tecknat denna utvecklingsgång[1], och här må vara
tillräckligt att understryka, hurusom tsar Alexander med sin »af
realpolitik tempererade altruism» alltmer gaf efter för den »af
altruism tempererade realpolitik», som fördes af det brittiska, nu
genom Castlereagh företrädda kabinettet, och huru han sedan under
baronessan Krüdeners påverkan förföll till den dimmiga
mysticism, som genomgår fördraget om Heliga Alliansen. Förslaget
kom småningom af Metternich att utnyttjas för folkförtryckande
syften, hvilka för ingen del funnos uttalade i detta efter
kontrahenternas senare politik orättvist såsom ett fullfärdigt
reaktionsprogram stämplade fraskonglomerat. Den Heliga Alliansen
undertecknades till sist af alla Europas suveräner förutom
påfven, sultanen och Brittiska rikets regent. Alexander trodde sig
därmed ha samlat dem i ett universellt internationellt system,
men den nya sammanslutningen saknade fasta former och
lifsdugligt innehåll. Kongresspolitiken kom att uteslutande gå ut
på att garantera Wienkongressens territoriella resultat och
motverka revolutionsidérnas förnyade uppflammande i världen.
Den disponerade dessutom hvarken öfver gemensam
lagstiftnings- och styrelseapparat eller öfver gemensam vapenmakt för de
fattade beslutens utförande och blef redan därför, frånsedt sitt
sterila innehåll, ett mycket dåligt surrogat för det folkförbund
Alexander under direkt påverkan af S:t Pierres och Rousseaus
idéer i ämnet 1804 skisserat i instruktionerna till Novosiltsov.
Brittiska regeringen hade från början ställt sig kritisk till hela
den universella planen och var naturligtvis än mindre att
påräkna för dennas minst tilltalande och mot Storbritanniens
politiska och ekonomiska intressen mest stridande del,
interventionsprincipen. Castlereagh bröt sig ut, allt bestämdare för hvarje
kongress, som afhölls, och efter Veronakongressen triumferade
han i ett försmädligt bref af den 3 januari 1823 till
ambassadören i Petersburg, sir Charles Bagot, öfver de nymodiga
förbundstankarnas tydliga sammanstörtande: »Things are getting
back to a wholesome state again. Every nation for itself and
God for us all... The time for Areopagus and the like of that
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
