Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - En utväg ur återvändsgränden? Af August Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UTVÄG UR ÅTERVÄNDSGRÄNDEN? 489
längre och fråga efter förbiseendets grund och bästa sättet att
förebygga dess upprepande?
Förbiseendet kan väl ha flera samverkande grunder, men för
den som står utanför saken är det höjdt öfver hvarje tvifvel,
att en af de viktigaste är Riksdagens benägenhet att genom in i
de minsta detaljer gående beslut binda händerna på både Kungl.
Maj:t och underlydande myndigheter. Så länge Riksdagen
fortsätter att fatta sin uppgift på detta sätt, är det äfven under
förutsättning af den mest idealiska arbetsintensitet, ansvarskänsla och
kompetens oundvikligt, att förbiseendena år från år växa både
i antal och betänklig beskaffenhet. Det öfverskrider helt enkelt
mänsklig förmåga att ordentligt tänka igenom alla de stora och
små problem som Riksdagen lastar på sig; det måste med
naturnödvändighet komma slarf med i spelet. Räckte utrymmet och läsarnas
intresse, vore det en lätt sak att analysera just lagen om
krigstidstillägg såsom en sannskyldig profkarta på oklara, ofullständiga
och nyckfullt verkande bestämmelser. Om det så dessutom
finns mänskliga brister i fråga om både arbetsintensitet,
ansvarskänsla och kompetens, jå då blir resultatet — sådant som vi
dagligen lida under på snart sagdt alla samhällslifvets områden. I
själfva verket kan Riksdagens benägenhet att genom långt gående
detaljbestämmelser binda statslifvets öfriga organ jämföras med
en kolossal blodpropp, som hindrar den sunda omsättningen i
organismen. Det är inte utan att man ibland tycker sig känna,
hur proppen närmar sig hjärtat.
Men om så är, då blir det en lifsfråga för vårt statslif, hur
man skall förebygga de »olycksbringande förbiseendena».
Därtill behöfs en radikal omläggning af hela riksdagsarbetet; det
räcker inte med själfbesinning, det måste bli själfbegränsning
också. Riksdagen måste afstå från att i detalj regelbinda
samhällslifvet och nöja sig med att angifva de allmänna riktlinjerna
för dess ordning. Hur detta i detalj skall gå till, hur saken
skall ordnas, utan att man slår öfver till den lika farliga
ytterlighet, som består i en okontrollerad regeringsmakt, det är ett
oerhördt problem, som inte löses i en handvändning. Men det
måste fattas i sikte och föras fram mot sin lösning, om inte
vårt statslif skall långsamt tyna bort i svaghet eller plötsligt
sjunka ihop i en kollaps.
Men under tiden, medan man söker en lösning på problemet
om de olycksbringande förbiseendenas förebyggande, finns då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
