Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Det nationella i undervisningen. Af Wilh. Carlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET NATIONELLA I UNDERVISNINGEN 495
spåras en tendens att låta de i viss mening nationella ämnena
— modersmål, historiaj geografi — rycka upp på den plats som
latinet lämnat. Planerna på hembygdskunskapen som
folkskolans grundläggande uppgift gå ju åt samma håll. Men denna
tendens väntar ännu sitt förverkligande på själfva schemat.
Man är — i motsats till skilda utländska och särskildt franska
läroverk — rädd att där offra eller kringskära den hotade
matematiken. Det blir nödigt att ändra både kursplan och
tim-fördelning.
Det kan måhända sägas, att nutida pedagoger mer än de
gamla ryckts med i aktuella — sociala, kulturella och
nationella — idéströmningar. Men önskemålet nu vore också, att
dessa strömningar, som i vårt land mer än annorstädes stamma
från historiskt skilda och faktiskt stridiga källor, hos oss, lärare
och lärarinnor, kunde finna ömsesidig uppskattning, jå kanske
nödtorftigt sammansmälta. Våra förutsättningar för ett dylikt
medlarkall må vara skröpliga. Visst är i hvarje fall, att vida
fler än två nationer i dag väpna sig mot hvarandra i vårt folk.
Och att uppdaga deras gemensamma ursprung, visa deras
inbördes beroende, väcka något slags känsla af enhet kunde, om
ej annat, locka med nyhetens intresse.
När den tyske socialpolitikern och »mellaneuropeiske»
profeten Friedrich Naumann talar om »historikern som politisk
uppfostrare», så säger han sig se »till höger om honom filosofen,
till vänster skalden». Anspråkslösare uttryckt och anpassadt till
föreliggande ämne innebär detta, att historien vid
undervisningen får lif, endast om ett kultursammanhang rekonstrueras
obrutet med det politiska förloppet som bärande stomme.
Hvilken svensk historiker kommer ej här att tänka på professor
Stavenows både strama och fylliga teckning af en epok i vår
utveckling, som mer än de flesta ömsevis upphöjts och
förnedrats men ännu gömmer på så många hemligheter —
Frihetstiden? Det är väl ej för mycket sagdt, att denne författares lilla
tvärsnitt genom det typiska 1700-talets svenska samhälle
likasom pånyttfödt hela skedet i många lärares medvetande och
genom dem — får man hoppas — i många lärjungars.
Vanskligare kan det naturligen vara med pedagogiska öfverblickar af
nutida stats- och kulturlif. Bilden måste bli dels ojämnare
afvägd, dels mindre fullständig. Men i mitt minne skall ständigt
lefva en s. k. hembygdskurs för några år sedan i en norrländsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
