Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 6. 11. 1918 - Svensk diplomati och folkopinion under Krimkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526 DAGENS FRÅGOR
Men den svenska ledningens kanske ödesdigraste svaghet var dock
dess känslighet för opinionen. Såsom professor Hallendorff uppvisar,
har den svängning i vår politik, som ledde till att
Novembertraktaten afslöts, en af sina hufvudorsaker i den agitation mot den
dittills förda, såsom allt för ryskvänlig klandrade politiken, som
särskildt fick sin näring i de Schinkelska minnenas afslöjning af
Åbopolitiken och som i liberala koryféer, sådana såsom Sturzen-Becker
och Hierta fick sina mest klangfulla och högröstade tolkare. En så
initierad man som general Nordin betecknar i ett af brefven såsom
ett af den förda politikens hufvudändamål »att göra slut på det
betänkeliga misstroende mot regering och dynasti, som alstrats af de
olycksaliga Schinkelska minnena» och tillägger, att »ifrågavarande
konsideration var onekligen af den vikt att nästan alla andra måste
därföre vika». Af Löwenhjelms anteckningar framgår, att han ansåg
att konungens »håg åt Finland» särskildt hade sin grund i »det
populära däraf i Sverige». I så måtto innebär novemberpolitiken af
1855 en kapitulation inför tidens liberala aktivism. Klandret åter
kom från herrarna af Fancien régime af den Hartmansdorffska typen
eller från konservativa af mera modernt snitt som general Hazelius.
Den diplomatiska desorientering och öfverdrifna känslighet för
opinionsvindarna, som ofvan skisserats, i förening med en i och för
sig alltför naturlig misstro mot Ryssland ledde till att Sverige, när
kriget stod inför sin afslutning, afslöt en traktat, som af den
tongifvande bland medkontrahenterna endast afsågs som ett
påtryckningsmedel för fred och som allvarligt grumlade vårt förhållande till
Ryssland utan att ge oss annat vederlag än den gent emot ett afvogt
sinnadt Ryssland föga betryggande Ålandskonventionen. Med rätta
har — i motsats mot den också tekniska obehändighet, som utmärkte
den svenska förhandlingskonsten — påpekats finheten hos en
diplomati, den franska, som till en gemensam aktion lyckades förena
fransk önskan om ett påtryckningsmedel för att få slut på kriget
med engelska farhågor för ett ryskt Sebastopol vid Ishafvet och
svensk ryssfruktan, blandad med åtrå att återfå Finland.
l detta sammanhang må framhållas, att till den svenska
opinionens och i viss mån äfven ledningens illusioner också hörde tron
på att Finland önskade återförenas *med det gamla moderlandet.
Denna uppfattning bekämpas, såsom af de hos Hallendorff aftryckta
akterna framgår, både af gamle general Löwenhjelm i hans knarriga
invändningar mot konungens planer att förlägga en eventuell krigisk
aktion till Finland och af general Nordin i flera brefuttalanden, som
fördelaktigt utmärka sig genom sin konkreta nykterhet. Icke minst
de Nordinska uttalandena anbefallas såsom en mycket nyttig läsning
för dem, som i våra dagar till äfventyrs ännu icke gjort klart för
sig svårigheterna att bevara och tillknyta bandet mellan Sverige och
Finland.
Åtskilligt i den teckning och i de bref professor Hallendorff i sin
bok skänkt oss, ha ännu äfven den politiska aktualitetens intresse.
Dit höra Nordins nyss anförda uttalanden om Finland och Sverige,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
