Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 6. 11. 1918 - Tjeckerna och världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin moralkodex. Hösten 1914 konfererade han med de tjeckiska
ledarna i Böhmen och anses ha velat samla dem till gemensamt
uppträdande i händelse af rysk ockupation. Inför ståthållaren Thun
försvarade han den 2 oktober tjeckernas »passiva hållning» i kriget,
hvilken betingats af de naturliga slaviska sympatierna. I december
afvek han till Schweiz, framträdde först ej offentligt men bröt snart
nog sin tystnad och har sedan dess varit en förgrundsgestalt på de
flesta tjeckoslovakiska kongresser, tidigast i Bern och Genève, sedan
i Paris — där han redan 1915 hyllades som tjeckernas blifvande
president — och slutligen i England, sedan han den 19 oktober
nyssnämnda år tillträdt ledarposten vid det för honom skapade
slaviska institutet vid Londons universitet med en föreläsning om »de
små nationernas problem». Han uttalade sig då för ett fritt Polen,
själfständiga böhmiska och serbokroatiska buffertstater, ett från
monarkien lösgjordt Ungern och ett Stor-Rumänien. Hans senare
verksamhet har vitsordet om en oförtruten energi att samla och organisera
de mest långtgående tjeckiska själfständighetssträfvandena. Ej minst
betydelsefull var hans närvaro vid den stora kongress i Washington
i september detta år, efter hvars slut Masaryk jämte talemän för
polacker och jugoslaver mottogos i audiens af president Wilson. Sista
etappen i hans gärning utgör, när detta skrifves, hans ledarskap för
den tjeckoslovakiska nationalregeringen i Paris.
Masaryk har inblåst en ansenlig kraft i den tjeckiska
utlandsrörelsen. Redan före hans ankomst till Schweiz hade den dock
fortskridit ett långt stycke. Samtidigt med krigsutbrottet bildades i
Petersburg, Moskva och Kiev, i Paris och London, i Schweiz och
Förenta staterna nationalkommittéer, som utan töfvan ställde sig i
ententepropagandans tjänst. Tidningar och tidskrifter skapades; på franskt
håll verkade särskildt Sorbonneprofessorn Ernest Denis för detta nya
Böhmen, som så »älskade Frankrike». Viktigare än något annat var
organisationen af tjeckiska kårer till ententearméernas förstärkning.
De föddes i samma ögonblick som krigsförklaringarna men spelade
till en tid ingen synbar roll. Världen har senare sett dem skapa
sig namnkunnighet på en front, den ryska, och som spånor ha de
tjeckoslovakiska legionerna gungat kring på det upprörda ryska
folkhafvet. Den ursprungliga »druzinan» på fyra kompanier blef i slutet
af 1915 utvidgad till ett regemente; i maj 1916 beslöts, att den skulle
svälla ut till en brigad, och efter den första ryska revolutionen, som
mäktigt grep tjeckernas sinnen, tog rörelsen, tack vare tillflödet af
desertörer, än större uppsving. I juli 1917 kämpade »legionen» sin
första större strid mot österrikiska trupper. Det blef stort larm i
monarkiens press. De tjeckiska tidningarna ställde sig, kanske af
försiktighetsskäl, afvaktande och ville göra gällande, att här vore
fråga om naturaliserade utlandstjecker. Under månaderna före det
stora virrvarret i Österrikes politik hördes dock allt öppenhjärtigare
röster försvara legionärerna. Bland annat trädde Stanek, den aldrig
hvilande debattören, i breschen för dem.
Intrycket af ententens segerbelönta härnad lossade på de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
