Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Indiska själfständighetskraf och brittiska reformplaner. Af Richard Steffen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584 RICHARD STEFFEN
kronan såsom centrum i ett ännu mycket större välde som ej
skulle begränsas af Himalaya eller ens af Persiska viken.
Ehuru det således finnes icke så få och delvis äfven ganska
inflytelserika indier, som hafva rätt afvikande uppfattning i
kardinala punkter, är det dock tydligt, att majoriteten af de
bildade klasserna kräfva, att deras stora land nu skall
beviljas parlamentarisk själfstyrelse, och att Indien skall erhålla
«n ställning jämförlig med Canada, Australien och Sydafrika
såsom lem i det brittiska imperiet.
Emellertid torde man för närvarande få nöja sig med
åtskilligt mindre. I princip hafva brittiska statsmän visserligen
erkänt, att därhän bör utvecklingen ledas. Nästan för ett helt
århundrade tillbaka (1824) var det en af det ostindiska
kompaniets administratörer, sir Thomas Munro, dåvarande guvernör
i Madras, som såg framåt mot en tid då »indierna skola blifva
tillräckligt upplysta att bilda formlig själfstyrelse och hålla den
vid makt». Men från den allmänna sympatien till att
genomföra ett praktiskt förslag är steget mycket långt. Och det är
många, som hålla före, att äfven det som nu förberedes, är
alldeles förhastadt och kommer att medföra idel skadliga
verkningar för Indien. Personer af denna åskådning hafva mycket
svårt att tänka sig indierna såsom jämbördiga med det brittiska
Täldets hvitskinnade undersåtar. För dem var det redan ett
högst uppseendeväckande steg, att till den stora
krigskonferensen (Great Imperial War Conference) i London våren 1917 kalla
två framstående indier, maharajan af Bikaner, som kommit i
spetsen för en kontingent egna trupper till Frankrike, och sir
Satyendra Sinha, som hade varit den förste indiske medlemmen
af vicekonungens exekutiva råd.
Men ännu mer chockerande verkade det steg, hvartill
regeringen under trycket af rörelserna i Indien såg sig föranledd,
då statssekreteraren för Indien, mr Montagu, den 20 augusti
1917 i parlamentet afgaf en förklaring, som innebar, att man
var villig medverka till en reform, som medförde »en successiv
utveckling af institutioner för själfstyrelse i afsikt att ernå
parlamentarisk styrelse (responsible government) i Indien såsom en
integrerande del af det brittiska imperiet.» Den omedelbara
effekten af denna förklaring blef en oerhörd uppståndelse i
Indien, och dit afreste i november samma år på inbjudan af
vicekonungen statssekreteraren Montagu i spetsen för en kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
