Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 17. 12. 1918 - »Oförrätterna af 1870»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 607
Tyskland den båttre rätten, såvida icke man letar sig så långt
tillbaka i tiden, som till Gallien före Caesar och romarnas eröfring.
Detta sist antydda sätt att argumentera skulle likväl öppna rätt
öfverraskande perspektiv: Gallia est omnis divisa in partes /res, quarum
unam incolmit Belgce, aliam Aquitani. tertiära qui ipsory.ni tingaa
Geltae nostra Galli appellantur. Denna klassiskt klara formulering i
begynnelseorden till Caesars frejdade bok gåfve åt det moderna
Frankrike starkare grund att kräfva helgernas hela land än Elsass, hvilket
redan denna tid hade åtskilligt af germansk befolkning, låt vara mest
genom germanhöfdingen Ariovistus’ invasion.
I hvarje fall, det Elsass, som Richelieu tack vare Bernhard af
Weimar delvis fick i händer och Ludvig XIV senare genom sina
skrupelfria reunioner fullt införlifvade med Frankrike, hade vid midten
och slutet af 1600-talet en rent tysk befolkning, och dess
förfranskning har i stort sedt ej äldre anor än från tiden efter 1789. Från denna
tidpunkt ha verkligen elsassarne lärt sig tänka och tala öfvervägande
franskt, af allt att döma i sådan grad, att ombytet 1871 var för deras
flertal ett bittert nödtvång. En annan fråga, som icke saknar sitt
intresse, är, i hvilken mån fransmännen själfva togo sina nya bröder
till sitt bröst. Vår tid, som fått sig inpräglad Frankrikes bittra sorg
öfver den förlorade dottern Elsass, möter icke utan förvåning hos
Balzac det stående epitetet >cette grosse souche d’Alsacien», icke
bättre än hvilken »Allemand» som helst. När författarefirman
Erck-mann-Chatrian på sextiotalet började göra lycka med sina
Elsass-historier, tyckes det just varit det afvikande och obekanta,
bondelifvet i en okänd, knappast helt införlifvad utbygd, som väckte
uppseende och fängslade. Säkerligen var det förlusten, den tvungna
skilsmässan, som med ens gjorde Elsass till den franska idol, det
senare varit.
Det är därför svårt att komma förbi det faktum, att Elsass har
i nationalitetshänseende äldre och starkare förbindelser åt öster än
åt väster och detta har gällt ända så sent som till revolutionstiden.
Lothringen åter har visserligen haft en liknande historia som Elsass
men har tidigare och framför allt grundligare förfranskats, hvadan
för dess del nationalitetsprincipen borde gifvit utslag mot väster.
Den blodiga oförrätten mot Frankrike från åren 1870—71 inskränkte
sig därför till det faktum, att länge mellan Frankrike och Tyskland
vacklande landsändar, hvilkas befolkning dock till urspunget
åtminstone till stor del var tysk, då till följd af vapenlyckan öfverflyttades
i det nya tyska rikets ägo. Däremot bör man erkänna, att för den
öfverflyttade befolkningen lösryckningen ur det statsborgarskap, hvari
den funnit trefnad, innebar ett våldsamt ingrepp, väl fullt förenligt med
då vanligt tillvägagångssätt men icke lika öfverensstämmande med det
allmänna medvetandets krav. Freden 1871 var en maktfred, därom
är ingen fråga, men dess våld var lindrigare, än vanligen framställes,
och om brott mot internationell rättsordning därvid kan icke talas.
Om ej den bittra frukten skall ha varit förgäfves, är det nödvändigt,
att detta erkännes. Ty det är väl ögonblickets största fara, att seg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
