Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 17. 12. 1918 - »Oförrätterna af 1870» - Jus gentium redivivum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
608 DAGENS FRÅGOR
rarne af i dag under suggestionen om omåttliga tidigare oförrätter
grundligen glömma bort, att den svåraste segern men också den enda,
som gifver borgen för framtida samförstånd, är segern öfver sig själf.
Hvad i den delen felas vid den nu förestående uppgörelsen, skall
innebära nya faror för det kommande skedet.
Folkrättens sönderrifning under världskriget tyckes bli
ett intet mot de tendenser, som framträda vid
förberedelserna till fredsslutet. Såvidt den maktkonstellation, som
Tyskland småningom samlat mot sig, kan fullt genomföra de program,
hvilka för närvarande distribueras genom pressagenturerna, blir det
visserligen »lika rätt för Loke som för Tor» men endast på det
viset, att hvarje objektiv rätt häfves och den tar rättigheterna, som
sitter inne med makten. Det mest markanta utslaget af denna
tendens är väl krafvet på extraordinär bestraffning mot de tyska
riksmyndigheternas ledande personer under kriget, enkannerligen mot
kejsar Wilhelm.
Det har varit all folkrätts bärande princip, att ansvaret i
internationellt hänseende hvilat på staten som sådan. För de förseelser,
respektive förbrytelser, som staten genom sina statsborgare begått eller
hos dem tolererat, pliktar staten själf och allena men icke en eller
annan enskild individ; sedan blir det den drabbade statens uppgift
att själf gå till rätta med sina institutioner och funktionärer på det
sätt, som bäst är förenligt med dess eget välförstådda intresse. En
öfverflyttning af ansvaret från staten till individerna blir rätt och
slätt att upphäfva all statsmyndighet, närmast naturligtvis inom den
stat som träffas af straffdomen men konsekvent också för alla andra
stater. Ty så säker är ju icke händelseutvecklingen för all framtid,
att icke bladet kan vända sig och en eller annan af ögonblickets
segrare i framtiden komma i den besegrades läge. Det är ett
perspektiv af den mest utomordentliga räckvidd, som här öppnar sig,
ty rubriken »internationell förseelse», redan nu till sin innebörd
ytterst sväfvande, skall i fortsättningen bli en verklig gummiklausul,
som tillåter begreppets utsträckning till allt, hvad en segrande och
starkare part kan finna för sig oangenämt eller riskabelt. Hvarje
statsman, som vågat leda sin stats politik i en annan anda än den,
som konvenerar en härskande maktgrupp, skulle vara utsatt för
personliga efterräkningar icke blott som hittills enligt sin egen stats
konstitutionella regler utan efter ett internationellt godtycke, bestämdt
af den starkares uppfattning af sitt intresse. Hur under sådana
omständigheter en auktoritativ statsstyrelse öfver hufvud skulle kunna
någonstädes etableras, är omöjligt att tänka sig. Mänskligheten skulle
återvända direkt i den allmänna individuella upplösning, som präglade
Europas samhällsskick under feodalismens tidsålder.
Det är icke gärna annat möjligt, än att de styrande hos dagens
segerherrar se, hvart signalerna peka, samt äfven äro nog upplysta att se
detta med oro. Om de likväl nedtysta sina betänkligheter och
underordna sig, vållas det väl af det tvång, som hänsynen för krigs-
Jus gentium
redivivum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
