Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 17. 12. 1918 - Ryska diplomatrapporter från Indien under världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 617
heter med Indiens muhammedanska befolkning, som visserligen
betygade sin lojalitet och sin tro på Englands »vänskap för Islam»,
men sannolikt kunde väntas ändra stämning och ton, »om det
skulle visa sig, att Englands vänskap för Islam icke komme att
framträda i samma former, som den antog 1878». För den hinduiska
befolkningen hyste Nabokov inga farhågor. Soldaterna gå frivilligt
ut i kriget, rapporterar han l9/1 1915; inga tecken till missnöje märkas
och tyskarne skola få inse, huru de misstagit sig i sina
förhoppningar på allmänt uppror i Indien. Han återkommer till ämnet i
liknande ordalag 2/s 1915, då han emellertid äfven inrapporterar
»rent lokala» orosfenomen såsom politiska förbrytelser i Bengalen
och oroligheter i Penjab, anstiftade af sikher, som återkommit från
Kanada. Samtidigt framhåller han med instämmande klagomålen öfver
att man vid de militära operationerna i Mesopotamien och Persien
och landförbindelsen med Europa öfver England »tills vidare» ej kan
använda kortaste vägen öfver Afganistan. Han skrifver:
Här (i Delhi) börjar man inse, att buffertstaten snart ställer sig tvärs öfver
vägen, och att beklaga, att man skapade den till skydd för en inbillad fara.
Denna mycket sägande anmärkning om uppfattningen i
viceko-nungens omgifning varslar måhända ondt för Afganistans
möjligheter att »lefva sitt eget fria lif» i det nationernas förbund, som
nu skall bildas på ruinerna från världskriget.
I nästa rapport (2/4 1915) dominerar den afganska faran. Emiren
har på förfrågan lofvat iakttaga sträng neutralitet, och ett afganskt
angrepp hade man trupper nog för att afvisa, men »detta till trots
är det alldeles klart, att ett krig med Afganistan nu så vidt möjligt
måste undvikas, för upprätthållandet af lugnet i de norra
provinserna, i hvilka den muhammedanska befolkningen är förhärskande».
Och till dessa bekymmer sällade sig växande oro bland befolkningen
i Penjab och annorstädes. Nabokov nämner härom en rad
intressanta detaljer och beledsagar dem (7/5) med några allmänna
iakttagelser. Han anser vicekonungens och regeringens optimistism »ej
helt berättigad». Visserligen vore ett uppror af samma slag som
1857 otänkbart. Skulle det komma därhän, så blefve det »ännu
mycket snabbare» underkufvadt. De infödda trupperna vore för öfrigt
fullständigt nöjda med sin ställning. »Men likväl säger ej regeringen
hela sanningen, då den påstår, att allt är lugnt i Indien». En stor
sammansvärjning hade upptäckts i syfte att förleda den infödda armén
till myteri, utlämnande af vapen och ammunition, plundring af
statskassorna o. s. v. Militärrevolution skulle utbryta samtidigt i Lahore,
Jerozpur och Mirat, polistjänstemännen mördas, i händelse af
framgång alla engelska ämbetsmän likaså. Därefter skulle den engelska
regeringen ersättas med en inhemsk — »med ett ord programmet
från 1857». Sammansvärjningen började i Amerika, och rörelsen hade
gripit starkt omkring sig i Penjab och Förenade provinserna. I
Penjab hade, rapporterar Nabokov 13/7, öfver 4,000 misstänkta ställts
inför rätta, af hvilka 500 blifvit fällda och 2,500 frikända. »Åskvädret»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
