Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 17. 12. 1918 - Det högre bildningsproblemet i vårt land. Af Anders Uppgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620 DAGENS FRÅGOR
behandlad i Svensk Tidskrift af professor Martin P:n Nilsson (Våra läroverk
med hänsyn till universitetets kraf, årg. 1916, sid. 533 ff., samt af då
varande rektorn vid Köpenhamns universitet, professor J. L. Heiberg
(Skolfrågan i Da;nmark, årg. 1917, sid. 12 ff.).
En ny tid har börjat vid universiteten med det nya århundradet
— nya statuter, nya studieplaner, nya intressen hos ungdomen. Det
stora teoretiserande problemsysslandets tid är förbi. De sociala
frågorna, som på 80- och 90-talen upptogo de ungas intressen och tid,
ha i stort sedt upphört att intressera. På sin höjd lefver något af
gammalt lif kvar inom de slutna diskussionsklubbarna, liksom någon
håg är öfrig för det praktiska folkupplysningsarbetet. Man har
kommit in i en mera objektiv tid. Praktiskt arbete har kommit att
utfylla de ungas tid, och detta praktiska arbete heter examensläsning.
Och häri har tiden sin del, som har blifvit mera utåtvänd, mera
real, mera positiv än på 80-talet eller på 90-talet. Industrialism och
kommersialism, maktfilosofi och expansiv nationalitetssträfvan ha mera
uteslutande varit dess lösen. Härtill har till sist kommit
världskriget, de praktiska viljornas kamp. Sådant har i sin mån tryckt sin
stämpel äfven på ungdomen.
Denna synes emellertid redan med början af det nya århundradet
ha känt sig som danad för en ny tid. Hvad förmår ej ungdomen,
då det gäller att intuitivt utforma lifsideal! Idéerna och
spekulationen ha icke haft samma höga kurs som förr. Det gäller realiteterna.
Skepticism och dilettantism — det kallas också sträfvan efter
allmänbildning — hör icke längre så mycket med nödvändighet till
lifvet som förr. Lösen är snarare fackstudier, ämbetsmannabildning,
som. på 60- och 70-talen, om än kanske i en mera fördjupad mening.
De ihåliga frasernas tid har något förlorat i bredd. En gest någon
gång åt de politiska idealen synes vara allt. Det fosterlänska
intresset har dock fått ett reellt uttryck i ungdomens själfmant erbjudna
bidrag till formandet af landets försvar hos oss som — i Frankrike.
Man har också trott sig kunna konstatera något af samma anda här
som där — i Paris och Marseille som i Upsala och Lund. Nog så
upplysande paralleller! Något af samma vind, som man känt blåsa
genom det gamla Sorbonne, en stark önskan att bli färdig och komma
ut i lifvet, har man trott sig förnimma fläktarna af äfven hos oss.
Om till handling och till ansvar eller blott till en aflönad syssla,
det får tiden afgöra. Behofvet efter det absoluta, flykt från det
relativa, det tillfälliga, det flyktiga, det sväfvande har man tyckt sig finna
hos samma ungdom. Det är slut alltså på 90-talets estetiserande och
flanerande ungdomar. Eller är det icke så? Sådant har icke så hög
kurs som förr, lika litet som problemsysslande och spekulation. Hvad
bragte oss 90-talet? Otillfredsställd skönhetsdyrkan utan fast kontakt
med verkligheten, flackhet, relativism. Och resultatet af 80-talets
problemsysslande vardt i stort sedt oftast kanhända teoretiskt ingenting annat
än agnosticism, moraliskt indifferentism och — trötthet. Därför har
man under det nya århundradet sökt objektivitet, realitet, positivitet
i tänkande och lifsuppfattning. Och för hvad ändamål? Till synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
