Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Vivallius och Gyllenstiernorna. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIVALLIUS OCH GYLLENSTIERNORNA 4-3
porterades av Johan Kasimir till konungen. Denne uppmanade
sin svåger att söka draga dessa »hostes patriaB» över på den
rätta sidan. Ty den svenska adeln behövde fullväl prydas med
så utmärkta unga personer, »weil derer sich alhier wenig
be-finden». Hur saken närmast utvecklade sig är mig ej bekant,
men visst är att Johan och Kasimir Gyllenstierna snart nog efter
sin furstliga »Pflegemutters» död sökte känning med sitt
stamland. De mottogos med öppna armar, och i augusti 1626
undertecknade de i lägret vid Dirschau en undersåtlig förbindelse
till honom, som hittills för dem endast fått vara hertigen av
Södermanland, med livliga tacksägelser till konungen, som »oss
utur vårt långliga exilio nådigst förlossat och till gunst och
nåde upptagit». Vid alldeles samma tid var det, som den falske
Gyllenstierna listade sig ut ur det närbelägna Danzig.
Expeditionen till Preussen 1626 blev i själva verket
vändpunkten. Polen greps vid strupen och tvangs till betryggande
stillestånd. Luften rensades; de närmast föregående åren hade
också åskvinden från Danzig så kvav som knappast någonsin
strukit över svenska landamären. Förräderi- och
religionsprocesserna ha aldrig under Guslaf Adolfs regering varit så många
som 1624. Polska »spyflugor, uteliggare och lögndragare»
spårades här och var i landsorten. I Möre utbrast en Dackefejd
i smått, och det troddes, att ärkefienden haft sin hand med i
spelet. Våren 1624 rannsakades i Svea hovrätt en
uppbördskommissarie Sven Didriksson, som lupit Östergötland runt med
»förargeligt tal och rykte» om konung Sigismunds återkomst.
Den samtidiga spänningen till Danmark gjorde också ställningen
olidligare än den behövt vara. En målande men starkt färglagd och
förvisso överdriven teckning av stämningarna bland de svenska
samhällsklasserna under dessa år har givits av den danske
ge-santen i Stockholm Peder Galt. Man måste fasthålla vid, att hans
källor varit grumliga: kanske mestadels löst tal i huvudstadens
ölstugor. Han torde också tagit intryck av de från Danzig
utsända, av Gabriel Posse instruerade »luranter och spejare», med
vilka han bevisligen underhållit förbindelser. Men hans
vittnesbörd pekar dock på tillvaron av fördärvade miljöer.
Allmogen skildrar han som tyngd av stora bördor fast lojal mot
kronan med hänsyn till religionens konservation; väl finnas
många, som äro »gode polsk», men de hållas nere och sakna
ledare. »Religionen belangendis pretenderis den augsborgiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
