Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Krigets oväntade avkomlingar. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras upphöjelse till moralbud. Det fundamentalt olyckliga
ligger i att alla ur jämvikt bragta talare, skribenter, konstnärer
o. s. v. ansett sig själva och av andra ansetts som ädlare och
bättre människor, ju längre de avlägsnat sig från mänsklig
billighet och reson.
Detta har lett till — och därvid äro vi vid tankegångens
kärnpunkt — tvivel på själva den andliga grundval, varpå
dylika föreställningar bygga. Ett konkret exempel skall förtydliga
saken. När vi ena dagen funno engelska tidningar från
moralens höga hästar förebrå oss våra anspråkslösaste krav på
ohindrad tillförsel från andra neutrala länder och dagen därpå fingo
läsa ett metodiskt försvar från Wolffs byrå för att våra båtar
med besättning och last skickades till havets botten i den tyska
sjökrigstaktikens välförstådda intresse, så uppstod ofrånkomligt
den frågan hos tänkande människor: Kan det verkligen vara
utvecklingens mål att uppamma en dylik statsmoral? I stället
för att avundas engelsmän och tyskar en höjd av patriotism,
som burit dylika frukter, och i stället för att sträva efter att
lyfta vårt eget folk till samma storhet, fingo vi därigenom en
känsla av att även statskravet har sina gränser.
Förnuftsvarelsen kunde ej ens slå sig till ro med det ofta framlagda
receptet, att sådant lämpligen borde predikas för stormaktsfolken,
medan de mindre folken borde hålla det absoluta statskravet
uppe; förnuftsvarelsen är nämligen nog olycklig att behöva
sammanhang i sin uppfattning. Redan Mefistofeles upptäckte,
vilket besvärligt påhäng förnuftet är för människan, men
ingenting tyder på att den elegante demonen lyckades övertyga Vår
Herre om att människorna vore bättre utan.
Kriget förefaller med andra ord ha gjort det svårare än förr
att bekänna sig till vad man kunde kalla statsabsolutismen —
som tydligen är något helt annat än enväldet inom staten —
uppfattningen att varje stat är en lag för sig själv, att den
mänskliga tanken och känslan mer eller mindre måste göra halt
inför dess livsyttringar. Vad det gäller, framgår kanske enklast
av några yttranden hos en bland de idérikaste av nu levande
historiker, Friedrich Meinecke, i hans ypperliga och för varje
historiskt intresserad njutbara bok Weltbürgertum und
Nationalstaat, där just »det politiska tänkandets befrielse från
opolitiskt-universella idéer» framställes som den stora landvinningen
i Tysklands utveckling under senaste århundrade. Boken ger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
