Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Krigets oväntade avkomlingar. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGETS OVÄNTADE AVKOMLINGAR 113
faktor av den mest djupgående betydelse, och någon visshet att
det ej kan bli likadant hos västmakterna har man ingalunda.
Det är samma situation, som fått sitt mest bekanta
hisloriefilo-sotiska uttryck i den Hegelska läran om det existerande som
det förnuftiga. Den ena riktningen leddes därifrån till slutsatsen,
att vad som existerar därmed bevisat sin förnuftighet, den andra
att vad som kan visas vara oförnuftigt därmed filosofiskt sett
icke längre existerar. I sin kärna kan denna motsats sägas
vara evig, och i fråga om staten och statssamfundet framträder
den med förkrossande tyngd just nu. Det är svårt att rent
principiellt ställa sig på annat än den senare ståndpunkten, så
omformulerad, att vad som ej är förnuftigt måste det vara
förnuftsvarelsens sak att göra overkligt, d. v. s. bringa ur världen.
Och så till vida kan man svårligen komma ifrån, alt just det
över all måtta hemska i den verklighet, för vilken så många
före kriget slöto sina ögon, djupast sett har givit de människor
rätt, som velat bekämpa denna verklighet.
Det praktiska resultat man har att sträva hän emot är
emellertid i ett sådant läge enormt svårt. Svenska folket är
nämligen i huvudsak delat i två grupper, som visserligen båda äro
lätt förklarliga men dock båda lika oförnuftiga från den här
antydda synpunkten. Den ena gruppen är fullt på det klara med
farornas vidd och behovet av skydd emot dem men däremot
knappast allmänt fylld av tillräckligt intensiv motvilja mot just
den fysiska, ekonomiska och andliga misshandel, mot vilken
det är nödvändigt att skydda sig. Den andra gruppen har
däremot just det senare till sitt patos, men förefaller
märkvärdigt likgiltig för skyddsåtgärderna däremot.
Svårigheterna vore visserligen ej stora, om man kunde tro
på den snara tillkomsten av ett folkens förbund i anda och
sanning. Men ej ens den, för vilken detta vore uppfyllelsen av
hans varmaste önskningar, förefaller i denna stund kunna h ange
sig åt dylika förhoppningar, om han ens i någon mån vill låta
sitt förnuft tala; det behövs i detta nu som bevis härför
knappast mer än en hänvisning till Clémenceaus djärva och
oförbehållsamma anslutning (i talet den 29 december) till »det
gamla systemet» med stormaktsallianser, rustningar och alla
militära maktmedel. Vad som väntar oss under del närmaste
årtiondet är därför enligt mänskliga beräkningar eit
storrmikts-tvång med större maktmedel och kanske mindre hänsyn än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
