Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ur fjolårets historiska produktion. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 131
utgivit, är av väsentligen högre intresse än föregångaren: naturligt
nog, ty här är det icke längre fråga om ungdoms- och
förberedelseåren, utan skildringen visar Tessin vid höjdpunkten av hans bana
men också under de bittra nedgångsåren. Volymen bär med
rätta undertiteln Drottningen, ty Lovisa Ulrika är lika mycket
som Tessin huvudpersonen, och allt rör sig om deras
förhållande, i idylliskt solsken och i kulen slorm. Det finnes ju från
många håll ganska vidlyftiga berättelser om dessa år, då Tessin
begynte som det unga hovets rådgivare och allt i allo, steg till
överstemarskalk (riksmarskalk) och prins Gustafs guvernör men därmed
ock kom i en ohållbar situation mellan hovet och sina politiska
meningsfränder, vilket konsekvent ledde till brytning och onåd. Den
förtroliga Tessinska familjekorrespondensen, som här nyttjats, har framlagt
många nya smådrag. Det är förträffliga bilder ur liv och leverne,
som författarinnan skisserat. Den lantliga ron från Boo på Värmdön,
Stora Sundby och Åkerö kontrasterar mot hovlivets brokiga scenerier
med deras växlande solsken och åskväder. Som bakgrund står
huvudstaden med dess oändliga partisplit: »det är en bikupa, där
getingarna köra bort bien. Surr, trakasserier, intriger, oroligheter
ha genomträngt den och jagat på flykten nöjen, lugn, enighet och
välvilja. Jag måste erkänna, att jag är som en utlänning här och
betraktar mig själv .på samma sätt som fransosen i komedien
betraktar engelsmannen i London. Allt man möter på gatorna är
antingen riksråd eller riksdagsfolk, laddade med politik som en jude
med förbannelser» (Tessin till sin hustru sommaren 1747).
Det intresse, varmed man ovillkorligen följer skildringen, kan ej
nedtysta den tvivlande frågan: har ej författarinnan besjälats av väl
mycken pietet mot Tessin för att göra rättvisa mellan honom och
hans härskarinna? Uppgiften är för visso vansklig nog, ty det var
två kvinnliga fåfängor som stodo emot varandra. Vad den i manlig
dräkt skrudade under och efter brytningen nedskrev i sitt sinnes
desperation, är för visso ej mera objektivt än den stolta, retade
drottningens vittnesmål. Nyckeln till Tessins väsen var väl ändå
behagsjuka, hågen att vara mänsklighetens glädje och vällust. Med
fulla drag hade han kunnat tillfredsställa denna passion som
lantmarskalk 1738—39, då han samtidigt var det segrande partiets
mäktige ledare och med diplomatisk älskvärdhet förstod vinna ett visst
mått av erkännande även från de besegrade. Åren 1742—47 stod han i
någon mån i liknande situation som riksråd och presumtiv
kanslipresident samt tronföljarehovets främste. Men länge gick det ej att
bara behaga och söka överskyla oförenliga motsatser. Själv var
Tessin för skeptisk för att komma längre än till diskussion av
svårigheterna och för ömskinnad att vilja sätta in sin person på en
bestämd uppgift. När Lovisa Ulrika i en stärkt konungamakt krävde
vederlaget för det stöd, hon och hennes gemål givit hattarna under
deras brydsammaste dagar, var det slut med Tessins latin, och han
skördade både sina kollegers misstro och den förtörnade drottningens
nästan föraktfyllda onåd. En särskild sida, som författarinnan dis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
