Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ur fjolårets historiska produktion. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 133
Kaptenen, skriftställaren och teaterchefen Anders Lindeberg,
vilkens biografi tecknats av Hj. Lindeberg, bär ett känt namn, men torde
som person vara rätt obekant för de flesta. Hans högmålsprocess,
som vållade konung Karl Johan så mycket obehag, samt till viss
grad även den s. k. Flugsmälle-fejden med Bernhard von Beskow ha
giort honom till något mera än en förbiskymtande skugga men
knappast till verklighet. Minnestecknaren visar, hur han utvecklades
från ivrig rojalist och akademisk vapendragare till ett slags
patriotisk rabulist. Det ledsamma är, att hur stor del än Lindebergs
medfödda envishet hade i denna evolution, hade de styrandes
oförfalskade oförstånd en lika stor eller ännu större.
Fritz von Dardels Dagboksanteckningar, av vilka en ny del
föreligger, ha här så ofta omordats, att omnämnandet denna gång kan
bli helt kort. Det är nu fråga om åren 1877—1880, texten är rätt
mager men illustrationerna som vanligt förträffliga, somliga kanske
briljantare än någonsin — man bör exempelvis noga begrunda den
dråpliga bild, där de djupa politikerna Arvid Posse och F. F. Carlson
under ömsesidig uppriktighet söka utforska varandra! Mest rör sig
skildringen kring tjänstegöromålen i Överintendentsämbetet och den
befattning med landets konstliv, som ex offlcio ålåg Dardel. I sitt
registrerande av sett och upplevat har han tecknat sin egen ställning
till konsten, törhända mera oförbehållsamt än han egentligen velat.
En med god blick och uppodlad smak utrustad dilettant vann han
tack vare Karl XV:s gunst sin centrala chefsplats och var genom sin
goda takt väl ägnad att fylla såväl den löpande ämbetsgärningen som
ock de oundgängliga representativa funktionerna. I sin känsla för
juste milieu hade han ett säkert stöd, som hans kunglige beskyddare
alltför ofta saknade, men däremot brast honom, vad icke ens den
mest avvisande kritik skall fråndöma Karl, det varmare
konstintresset, glöden, mottagligheten för nya uppslag. Likt sin frände och vän,
Louis De Geer inom politiken, var Dardel inom konsten för snart
färdig, »tilltäppt uppåt», främmande mot det som ville bryta sig
fram. När Scholander i sin förtjusning placerar Helgo Zettervall
högt över Tessin, skriver Dardel: »jag hyser för min del ett visst
misstroende till denna stundens hänförelse». Om Salmsons
Betploc-kerskor lyder omdömet: »mycket naturligt återgivna men
förskräckligt smutsiga och fula. Tavlan skulle icke förlorat på, om åtminstone
en av dessa lantflickor hade varit ung och vacker». De bägge
yttrandena karaktärisera författarens både styrka och svaghet.
Till dessa korta anteckningar om svenska original blott några
rader om ett översättningsarbete. Bismarcks Brev till sin hustru,
redan länge räknade bland Tysklands klassiska litteratur, ha
överflyttats till svenskan just sarnma år, som den store statsmannens
minne gått in i en förmörkelseperiod. Det kommer givetvis snart
åter en lid, då hans av fienderna förkättrade och nu ofta av de
egna landsmännen förnekade namn vinner ett rättvisare bedömande
10. Svensk Tidskrift 1919.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
