Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 10. 3. 1919 - Den kroniska ententen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 143
även ett välbefogat erkännande av de universella intressenas högre
valör än de trångt nationellas. Att den nu — för övrigt emot
Smuts’ ursprungliga förslag i hans geniala broschyr — inskränkts
till att gälla endast Tysklands kolonier och en del forna turkiska
besittningar, är givetvis rätt godtyckligt. Smuts hade tänkt sig den
tillämpad även på en del östeuropeiska folk med omstridd förmåga
att genast övergå till självstyrelse utan att förorätta varandra och
de nationella minoriteterna inom sina nytillskurna gränser.
Förbundets karaktär av stormaktsvälde hade då öppnare framträtt, men å
andra sidan förmodligen Europa besparats en mängd trassliga
orosutbrott under den närmaste framtiden inom den »balkaniserade»
delen av den omritade kartan. Reminiscenser av den eljes för
strategiska intressesynpunkter skäligen åsidosatta, i flera fall nästan
bortglömda grundsatsen om »folkens självbestämmanderätt» tyckes ha
förmått de bestämmande stormakterna att icke utdraga dessa i bästa
mening praktiska konsekvenser av Smuts’ ledande grundsats.
Vilka utsikter har nu Farisutkastet till författning för nationernas
förbund att i sina huvuddrag förverkligas? Bland flertalet av
konferensmakterna räknar det säkerligen långt flera munnens bekännare
än uppriktigt övertygade anhängare. I Frankrike finner allmänna
meningen det brista i fråga om militära garantier mot Tyskland,
vilket alltjämt envist uppfattas som en krigslysten militariststat
under skyddande förklädnad. I Förenta staterna strider beundran för
Wilsons idéer med traditionell motvilja mot »snärjande allianser»,
lika traditionell dyrkan av Monroedoktrinen och konstitutionella
betänkligheter, baserade på den faktiska minskning särskilt i senatens
grundlagfästade makt i fråga om beslut rörande krig och fred, som
förslagets antagande skulle medföra. Bland neutrala smärre stater
är förtjusningen måttlig över exekutivrådets stora makt och
oberäkneligheten av de nya militära förpliktelserna. Allt detta till trots
torde dock förslagets utsikter att genomföras — naturligtvis med en
del detalj modifikationer — vara synnerligen goda. De bestämmande
stormakternas ledande män ha bundit sig för principen,
rustningsbördorna lättas, det faktiska stormaktsväldet får en »ideell»
rättfär-dighetsmotivering, massor av kinkiga detaljfrågor kunna på denna
väg uppskjutas till avgörande av »folkens förbund» i stället för att
nu lösas brådstörtat och slarvigt eller ock fördröja det av de
krigförande folken med stegrad otålighet påyrkade formella fredsslutet
— se där argument, som jämte Wilsons ärliga entusiasm för tanken
och överdrivna förväntningar om dess lyckobringande innebörd väga
vida tyngre än de ovan antydda betänkligheterna. Schweiz
tyckes dock ha utsikter att slippa undan neutralitetens hotande förlust
och åt sig utverka specialbestämmelser, som motsvara förbundsrådets
energiska framhållande av att neutraliteten tillhör Schweiz’ nationella
egenart och att det genom denna neutralitets bevarande bättre
gagnar förbundets sak än genom det tillskott i exekutionstrupper det
skulle kunna lämna vid eventuella militära förbundsaktioner.
Måhända kunna även andra neutrala stater, om de ej äro för blyga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
